Det stora Sömnkriget

Bild på Sömnterroristen. Då. När den fortfarande sov. Sweet yesteryear..

Har inte skrivit något här sen i vintras. Kanske för att det inte fanns något att skriva. Allt blev för svårt och sorgligt för att prata om. Men nu.. tänkte jag. Nu kommer Våren. Nu blir det solsken och glass i parken och jag har slutat amma och bebis har slutat vakna tre fyra gånger varje natt och undra vad fan som hände med det där ammandet.. NU.. tänkte jag. Nu packar vi ned fula ziplock-behåar i stora väskan och slänger ned i källaren. (Väskan står för övrigt fortfarande mitt på mitt sovrumsgolv och varje gång jag tänker att den är full och ska bäras ned i källaren så kommer någon i helkroppspyjamas och packar ur den igen.)

Och det var då det Stora Sömnkriget utbröt. Det var nog två veckor sen Stor upptäckte att han blitt så stor att han kunde klättra ut ur spjälsängen. Och då måste man ju göra det. För att man kan. Så plötsligt en natt vaknar jag av att det står en mkt liten nattapa med stora svarta nattögon och stirrar på mig. Helt tyst, med filt i handen. När jag vaknat kröp han opp i min säng och kravlade omkring på mig tills jag bar tillbaka honom igen, då somnade han om. Det var del ett. Och då monterade vi ned sidan på hans spjälsäng, så att han inte skulle slå sig när han klättrade. Det måste man göra, det står i böckerna. Och det var då det Verkligen tog hus i helsike.

Från att ha läst saga och sjungit gonattsången och släckt lampan har vi nu gått till att läsa saga, sjunga sång, släcka lampan, stänga dörren, tända lampan, öppna dörren, gå ut i hallen, gå tillbaka, släcka lampa, sjunga sång, stänga dörren, tända lampa, öppna dörren, gå ut i hallen.. ja, ni förstår. Tills jag sätter mig som fångvaktarMårran nedanför hans säng tills han somnar. Vilket plötsligt tar två timmar istället för tio minuter som tidigare. Wot?

Nåja. Allt väl. Men SEN. Det är SEN det verkligt roliga börjar. När han vaknar igen halvfyra. Och går upp och ställer sig nedanför min säng igen.

Jag har gjort allt från att bära tillbaka honom till hans säng fem gånger på raken, till att försöka ligga still och djupandas medan någon petar en i näsan. I två timmar. Jag tänker att om allt bara är tillräckligt tråkigt och tyst så somnar den väl om? Men nej. Jag har sovit på madrassen nedanför hans säng i två nätter, tänkte vänta ut honom tills han somnade men han låg bara och suckade och stirrade ut i mörkret I två timmar. Vad försiggår i huvudet på en tvååring som ligger och suckar och stirrar ut i mörkret i timtal? Är det deklarationen hans som spökar? Olycklig dagiskärlek? Spleen? Fattar ingenting. Har försökt fråga men den svarar bara något osammanhängande om "Sova säng?"

Först tänkte jag att det kanske inte gjorde något. Att han säkert skulle tröttna och somna om i min säng om jag gick och lade mig i hans rum. Vaknade halvannan timme senare av att han var i badrummet i full färd med att bygga ihop pottan med badbaljan. Så nu har vi uppnått terrorbalans med Dag i sängen och mig nedanför på madrassen, som monstret under sängen. En tvååring som går upp halvfyra på morgonen är inte så kul att umgås med frampå dagen, nämligen. Får helt enkelt ge upp alla städambitioner, duschar och annat onödigt som jag gör när mina barn sover och bli fångvaktare på heltid. Ifall ni undrar vad jag har för mig.