Jag har tänkt

(Jo jag har tid med det nu när jag är mammaledig.) att jag ville berätta om alla saker som har hänt mig på sistone. Men eftersom det har hänt så många saker på sistone så har jag inte haft tid med det. Här kommer ett kort urval:

• vart i Kristianstad och ätit kinamat
• vart i Barcelona och ätit tapas
• vart på en väldigt högljudd flamencoshow
• tappat min fuskskinnjacka med min Ni hao-pin på (förlåt Johanna.)
• missat Tingsek-konserten eftersom jag var sjuk
• flyttat ihop Stina och Johan
• återbördat en stol som av misstag stals från Stinas efterträdare
• dansat på Svenska Björnstammens konsert (fy fan va bra!)

Det jag ska berätta nu har jag inget bildbevis på, men det är icke desto mindre sant: på vägen till Kristianstad passerade vi ett fult grått lådhus med en snurrande skylt på taket. Till min bestörtning kunde jag allteftersom skylten vred sig läsa inte bara "BOB" utan också "Önos" OCH Felix! Är folk medvetna om denna skamlösa syltkartell?? Där står man på Ica (eller i mitt fall Hemköp) och öder tid på att åma sig över vilken sylt man ska välja, när de hela tiden huserat i samma skruttiga fabriksskjul... Skandal! Säkert är det samma sörja i alla burkarna också. Det kanske inte ens är olika frukt i? Antagligen är det bara "rött" eller "gult".. Nåja. Tror ni mig inte så åk själva o kolla. Det ligger alltså.. någonstans på vägen mellan Malmö och Kristianstad. Jag är tyvärr sällan särskilt uppmärksam på den där sträckan och kan alltså inte förklara mer exakt.

Annars är det fint på vägen till Kristianstad. Massa skog och röda stugor mm, men det som verkligen gör mig glad är just skyltarna. Nu sist passerade vi bland annat ett skruttigt fik (som hade gjort sig i vilken Lynch-film som helst) med lakoniskt handskrivet plakat utanför: Räkmacka 30 kr. Favoriten var dock ett vitt tillika skruttigt hus med det fåordiga budskapet: Danska kläder 34-56. Wow.

Avhåller mig från att publicera ytterligare en bild på min son iförd öronskydd när han sover sig igenom Svenska Björnstammen. Han har nu varit på fyra konserter. Det tycker jag verkar bra för framtiden.

Fast

När bebisen väl somnar gör han det på mig. Så att jag inte ska få för mig att faktiskt göra nåt, vad som helst, i smyg. Tittar längtansfullt på mitt kalla kaffe.

Tid

Nu är klockan mycket igen. Det här med rutiner går inte så bra just nu. Eller rättare sagt, det går utmärkt, varje dag är en lördag och man kan vara uppe okynnessent och göra onödighetssaker som att spela tvspel natten igenom eller se på en film. Man tror att man ska växa upp och mogna när man skaffar barn, men hittills vill jag nog snarare påstå att vi båda regredierat rätt fort. (Nåja. Det finns väl tid att bli gammal och klok.)

Jag har just sett färdigt en otäck historia om vacker störd tjej som kastar ut sin cyniska gamla älskare genom ett fönster. Hon blir aldrig påkommen, i slutet av filmen sitter hon lyckligt leende och lyssnar på klassisk musik i konserthallen som hennes älskare brukade dirigera. Vet inte riktigt vad jag tyckte, jag tyckte om den medan den pågick men i efterhand känns den lite tunn. Kanske börjar bli gammal och cynisk själv ändå?

Hela sommaren har gått utan att den började. En bekant pratade nyligen om att det faktiskt finns forskning som visar att tiden går fortare ju äldre man blir, det var något om att tiden går som långsammast när man är liten för att man lär och utvecklas så mycket snabbare då.. Det lät i allafall logiskt. Frågan är ju då om man som äldre kan sträcka ut tiden genom att fortsätta lära nytt hela tiden? Det är ju i linje med hela tesen, men det känns faktiskt inte så. Ju mer vi gör desto fortare går allt. Vi flyttade för lite mer än ett år sen, och sen tillbaka i mars, och tiden däremellan var så oerhört förtätad med allt som pågick då att den känns ganska töckenartad.

Minnet är redan suddigt i kanten.

Chiclit by men - for men.

Har just läst ut hajpade "En dag" av Dave Nicholls. Och den Är faktiskt precis så bra som alla säger. Fast får en kärlekshistoria verkligen sluta så? Ska inte vara spoiler, men Verkligen? Blev så överrumplad att jag inte ens blev ledsen. Kan inte låta bli att jämföra lite med den andra chiclitboken jag läste i våras när jag var gravid, "Konsten att tala med en änkling" av Jonathan Tropper.

För det första tycker jag att det är skoj att vårens mest hypade chiclit är skriven av två män, för det andra tycker jag att det är lite roligt att de är så sjukt olika. (Även om killar som gillat Nicholls kanske vänder sig mot rubriceringen..) Den ena fungerar och den andra fungerar inte. Lite hårddraget så handlar båda historierna till stor del om vilsna försupna unga män, skillnaden är att Nicholls karaktär är trovärdig där Troppers inte är det. Troppers änkling är klädsamt alkoholiserad och sammetsögd och föremål för alla hemmafruars heta längtan - Dexter i Nicholls bok är spritfet odräglig och ett socialt minfält. Däri ligger hela Troppers problem, det stämmer liksom inte, det är alltför svårt att sympatisera med hans charmiga huvudpersons tjusiga lidande. Livet är inte snyggt. Jag tänker att det beror på att Tropper själv identifierar sig med sin huvudperson, och att det är därför han är så manligt lyckad.. men det är ju bara jag.

Vem vill åka bil med jesusbarnet?

Skenhelig?