Helt overkligt

hur fort livet kaosar ur. Omojligt att forsta. For tva veckor sedan satt vi i vart nya vardagsrum och flamsade med kaffe, medan barnen K rojde loss i vart sovrum och doppade fingrarna i min hudkram. Allting var bra. En vecka senare var hela familjen K forsvunnen och jag utnamnd till forvirrat blinkande headlibrarian, med terminslang kurs i informationsvetenskap pa gymnasiet.

Helt fruktansvart fel att se varldens gladaste kavataste trearing forvandlas till en radd och osaker unge med handen for ogat pa bara nagra dagar. Blir gratfardig bara av att tanka pa det. Sa jag forsoker att lata bli. Klarat av forsta veckan pa nytt jobb som chef, med ett kontor dar folk vandrar in och ut och staller fragor jag inte kan svara pa och ber mig skriva pa papper som jag inte begriper. Jag tanker att det bara ar att bita ihop och le stort. For eller senare klarnar det mesta. Minns att jag inte begrep ett DUGG nar jag borjade mitt forra jobb, och da fanns det ju ingen att fraga heller, sa egentligen ar detta anda enklare.. I jamforelse med fam. Ks utmaningar sa ar det latt som en platt. Att fa vara friska. Det ar det enda som verkligen betyder nagot.

Men anda. Saknar dem valdsamt. Det var inte sahar det skulle bli.

Just vaknat

till efter senaste slängen av matförgiftning. Hittar ett mail från vice principal om staff evaluation som påbörjas i augusti. De ska tydligen sitta m på mina library classes och utvärdera mig. Det betyder att jag måste uppfinna något riktigt arbete åt eleverna att syssla med.Voj voj.. Känns just nu totalt övermäktigt. Men så är det ju när man inte är så pigg.

Har stora planer för morgondagen, på morgonpromenad runt sjön, besök på ostaffären för att köpa parmesan och matlagning. Känner mig just nu hjärtligt trött på grönsaksguck med koriander och vill bara ha en JÄTTESTOR blodig biff. Helst på Möllan. Så ni vet var ni kommer hitta mig vid vår hemkomst. Alla dagar. Indien är ett fantastiskt ställe för vegos, men för inbitna köttälskare.. not so much.

På pluskontot är vårt nya mysloft med projektor och hemmabygd filmduk - nu jäklar ska här kollas på film! Och sista säsongen av SATC som jag aldrig sett. Även klarat av Independence day i helgen (konkurrerande gatudisco i hela stan. Indien sysslar inte med socialstyrelsens rekommenderade begränsade ljudnivåer. Mer med allsång i megafon från 6 på morgonen och framåt. ) , basat över min första hike. Inte meningen att jag skulle bestämma, skulle bara hänga på som hangaround men så blev det alltså inte. Istället ensamt juridiskt ansvarig för 50 grälsjuka tonåringar. De MÅSTE gå minst två A-hiker per termin, vilket inte gör under för deras attityd. Men det gick bra det med, vi hade alla med oss hem igen. (Lyckades egenhändigt avstyra slagsmål mellan två 14åriga surputtar!) Även om vi med nöd och näppe undvek stort manfall på sista sträckan förbi alla street vendors som säljer snacks.. Och det VAR faktiskt rätt magisk utsikt på en del sträckor.

Fast redan bestämt mig för att endast följa med igen på villkor att jag INTE är ansvarig för gänget. Det är rätt utmattande. Bara detta att konstant skrika åt folk för att få dem att röra på sina förväxta gympaskor. Blir aldrig nån bra gympafröken av mig.

Vad gör man

de dagar man bara vill göra kalsongrycket på varenda fjortonåring man ser?

Turisten

Kodaikanal är alltså ett mycket litet ställe. Det är ungefär som Skanör eller så. Och precis som Skanör på sommaren invaderas Kodai varje helg av glada turister. Det är lätt att känna igen dem, för de har nästan alla särskilda öronmuffar för att klara den fruktansvärda kylan häruppe (17-25 grader) och så håller de allesammans till nere vid den konstgjorda sjön där de förlustar sig med olika sommarnöjen som trampebåtar och ponnyridning. Allt med ett stadigt grepp om den rosa sockervadden.

Klockan elva på förmiddagen låter de indiska turisterna som en medelstor packad svensk rockfestival, de tjoar och skriker vilt på sin stillsamma färd över böljan. Eller när de passerar i en fullpackad buss på väg hem. Får en sådan konstig känsla i huvudet av att tänka på att de är turisterna och jag.. hemmahörande. Men allting förklaras när man ser på bilder som de här; mannen på bilden tar uppenbarligen sin roll som turist på fullaste allvar för jag har aldrig sett någon se olyckligare ut på ponnyridning.

Om två veckor är det någonslags festival - min assisten säger med stor förtjusning att hela Kodai kommer att översvämmas av folk - så att man knappt kan gå på gatan! Vi två stackars svenskar funderar som bäst på vart vi ska rymma då.