Tjuvlyssnat

A: Om du ger mig legobiten så får du Tusen dollar!

B #eftertänksamt: Du haj inte tusen dollar.

A: Nää, men när jag får det .. Då får du Tusen dollar!

B: .. jag kommej ändå inte få de.

Alltså, den krassa insikten hos femåringen här. (Det blev ingen transaktion.)


På vår resa har jag levt en massa, men inte skrivit så mycket. Inte helt förvånande. 

Så får det vara. Jag tror inte vi hade kunnat göra det bättre på något annat sätt. Nu har vi varit hemma i blåsten och regnet ett par veckor och Kalifornien känns redan långt borta. Året som gick blev inte alls som jag väntat mig. Det blev mycket bättre. Barnen har blivit långa och spinkiga (jämfört med innan då.) Har ingenting att lova inför imorgon. Tänker ta en dag i taget som vi gjort året som gick. Det blev ju ganska bra.

Mr Coffee

På vår resa har jag haft äran att stifta bekantskap med en mängd kaffebryggare på olika platser. Åtta av tio har hetat Mr Coffee. Det har känts tryggt att mötas av en ny Mr Coffee på varje plats vi hamnat på. En pålitlig och seriös amerikan, som lagar något som påminner om kaffe. Mmm. Mr Coffee..

Vi spenderade tio dagar vid stranden utanför San Diego, i ett litet strandhus med surfbräda och våtdräkt i garaget. Och jättestora vågor! Såååååå  Väääärt!! Surf varenda dag! Mer än jag vågat hoppas. Och allt man behöver.  Det, också avsaknad av självbevarelsedrift och stolthet, när man för fjärde gången spolas upp som en manet på stranden intrasslad i sin bräda, inför en publik av barnfamiljer och grymma San Diego surfare. Jeje.

Älskar San Diego. Fast jag fortfarande inte har sett själva stan.

Infoga valfri låt av Beastie boys

Jag är sämst på att blogga. Jag vet det. Man ska uppdatera en gång om dagen, minst, och lägga ut bilder på vad man har på sig och vad man har ätit. (Vi äter så mycket tacos som det bara går. Om ni undrar vad vi ätit så är det tacos. Eller pasta.)
Tiden bara rinner iväg- djupt impad av alla som uppdaterar bloggar varje dag.
Vi åkte till Monterey. Och fick böter, som synes. Det var mitt fel, så fort jag fick syn på livslevande havsuttrar så bara ramlade parkeringstiden bort ur hjärnan. Livslevande HAVSUTTRAR! Och sjölejon!! Och vi fick klistermärken av brandkåren som det stod ”Junior firedep.” på, fast de försvann sen. Säg inget till barna..
Sen dess har vi

Deltagit i Halloween parade i Belmont. (Barnas ögon höll på att poppa - dom trodde inte det var sant när de i godan ro flanerade runt ett litet shoppingcenter och cashade in varsin full tygkasse med godis)

Åkt highway 1 till Carmel och Big Sur förbi liten skylt som meddelade att de stängt highway 1 och fått åka hela vägen tillbaks igen.

Spenderat en natt i Hollywood i suspekt lgh utan nycklar. Ägarna lovade i två dagar att vaska fram nyckel till ytterdörr, för att till slut erkänna att det inte fanns någon.
(Hallå? Är detta ens Er lgh el är vi squatters nu?!)

Nu är vi i San Diego. Bästa ❤️ Mer om detta senare.

Kalleboll

Nu har vi bott en vecka i skogen. Här är mycket vackert, och det mesta är harmoni, sånär som på överaktiva mygg, som terroriserar valda delar av familjen.

Vi har sett en pyttebit av San Francisco, en dag när luften doftade brasa, och sedan åkte vi hem igen. Fast innan det fick vi äpplepaj av fina C som bor där m familj!

Jag glömde säga att jag spelade fotboll med barna i Glendora. Jag. Spelade. Fotboll.

Eller, försökte iaf. (Alla som känner mig förstår magnituden av detta.) D började med att tilldela sig och sin bror ett mål, och resten av planen var mitt mål.. ska man se det som ett bevis på ens egen förmåga? Jamen dåe.. försvarar jag resten av planen då?
De gick snabbt upp i ledningen, efter ett par minuter var ställningen 11-2 till bröderna. Lite för att inga av mina mål räknades? Knepiga bollparagrafer som bara D förstod sig på. Ok.
När de hade vunnit tre gånger var det halvlek. Då byter man planhalva?
”Nu ska vi spela därborta, sa D och pekade på målet på andra sidan planen.
”Kej.”
Sa vi och larvade över. Det var 30 grader varmt.
”Jag börjar!” Skrek D och satte tillbaka över planen mot det gamla målet. Jag och A stod kvar och såg honom bli mindre och mindre, som en prick mot horisonten. Väl där gjorde han mål i det nu tomma målet, och lyfte segervisst sina små armar i luften. Som ett pip bara, hörs hans lilla röst- ”Ha! Jag lura dig! Det här är ditt mål mamma!!” Jaha.
Minns ni Kalle och Hobbe? De spelade jämt Kalleboll. Ingen vann någonsin, för reglerna ändrades under spelets gång. D är en mästare på att spela boll. Kalleboll.

Från Venice till Felton på två veckor

Vi landade i Venice för två veckor sedan, för jetlagens skull. När någon rullar ur sängen kl tre på natten och kräver morgon, flingor och tecknat så är det bäst att vara så långt ifrån alla man känner som möjligt. Ergo - hotell. Familjen gick upp vid tretiden och åt flingor och kollade tecknat, jag sov. Detta gjorde vi i fyra dagar. (Vi åt även tacos, badade i havet och lekte lekplats.)
    På torsdagen fick jag surflektioner i fölse av min familj. Har jag sagt att jag har Världens bästa familj? Bliss. Solen sken, vattnet var varmt, ingen sand i ögat. Det haglade inte ens! Surf är annorlunda i Kalifornien än i Varberg. På fredagsmorgonen såg jag en säl. Jag älskar Venice..
    När vi lärt oss sova ordentligt åkte vi till släkten norr om Los Angeles. En veckas kalasande nonstop, de vet verkligen hur man gör. Massor massor av god mat och ännu mer god mat.
     Sen gav vi oss norrut. Vi försökte verkligen köra highway one, men det gick inte. Naturen, gepjäsen* (D:s tolkning) och roadworks, allt var emot oss. Hur vi än gjorde blev vi omdirigerade. Till slut resignerade vi inför ödet och åkte motorväg. Nu är vi här, mitt i ett pepparkakshus i skogen. Idag har vi druckit hipsterkaffe, aktat oss för att ramla i bäcken, och A blev nästan uppäten av en glad rottweiler.
    Jag skulle också kunna prata om olika filformat, PC vs iPad, och inlämningsuppgifter med tidsskillnad. Men det vill jag inte, så jag visar lite bilder istället. Cue pausmusik...


*Gps

Kings of Procrastination

En av dessa väskor ska fyllas med lego*. Det är upp till er att gissa vilken. Hur mycket lego behöver man egentligen för två och en halv månad? Det här kunde vi ha gjort för länge sen. Vi har vetat rätt länge att vi skulle åka imorgon, 25e september. Men som en klok människa förklarade för mig nyss, så spelar det ingen större roll. Det blir ändå likadant, total förvirring, och jag som bär saker i mina händer från rum till rum och muttrar för mig själv.

Nå. Nu är klockan massor, och väskorna fyllda med saker. Vad för saker blir en överraskning. Det blir sällan exakt det man tror. Egentligen ville jag fylla dem med kursböcker, men jag misstänker att den enda som vore nöjd med det vore jag.. så det blir lite annat. Solkräm och badleksaker. Tror jag. Håll tummarna för mig. Imorgon åker vi!

Vi ses i Los Angeles om allt går som det ska,

Bose!

Anna mfl.

*Svaret är alla väskorna.

To do

Idag har jag:

Dammsugit
Rensat vattenlåset i badrummet
Diskat
Läst om att skriva i Skriv på! av Elizabeth George
Inte skrivit
Rensat stuprännorna runt huset
Lagat en oätlig middag.


Jag skulle säga att jag är halvnöjd med hur dagen artade sig, och djupt missnöjd med treveckorsförkylningen som hela familjen passar runt.

Jobbar aktivt med att acceptera att massor av sakerna som står på viktiga To do listan innan vi åker inte kommer att bli gjorda. Fyra dagar kvar.

Att bli liten igen - jag o Peter Pan

OK, såhär: Helt plötsligt börjar man om. Man tar tjänstledigt för att resa och studera, som vilken 19åring som helst. Och märkligt är det, att vara tillbaka där jag började för ... 17 år sedan. Skrämmande att tänka på. Men också Härligt! Jag springer på min gamla kursare i korridoren på Humanisthuset, han ser förvirrad ut och undrar eventuellt om tiden går baklänges. Han är doktor i Litteraturvetenskap nu. Det är inte jag. Jag förklarar glatt att jag gått och blivit student igen. Eller "Författare in spe" som han så vackert uttryckte det häromdagen, när jag förklarade vad jag läser för något.

Så. Jag har börjat på Författarskolan och om två veckor pausar vi vår vardag och åker till Kalifornien fram till jul. Det är knappt så jag tror det själv, jag blundar och kisar lite mellan fingrarna. Det är lite läskigt att sätta ord på sånt man vill, som eventuellt är ganska orealistiskt och inte så ordningsamt, men livet är jättekort. Faktiskt.  Och jag har äntligen fått en slags diagnos på en av mina främsta drivkrafter i livet: den ganska fåniga, men ack så träffsäkra förkortningen "fomo" - Fear of missing out. Det förklarar så mycket.

SÅ, i år har jag övervunnit vattkoppor med båda barnen, lärt dem att cykla, satt äldsta barnet i förskoleklass, börjat surfa, tagit tjänstledigt för att skriva en bok (önska mig lycka till det detta?) samtidigt som vi reser bort med familjen och luffar runt. Allt enligt devisen Varför göra en sak i taget när man kan försöka göra Allt samtidigt?! Nu tänker ni att jag har en väl fungerande simultankapacitet. Och det har jag ju inte. Men man har bara ett liv. Så jag tänker att vi ses här, om ni vill veta hur det går? Och det vill ni ju. Massa massa kramar till alla. Och så citerar jag bästa förkortningen jag fått lära mig av bästaste systern. Tur att jag har en sån ung ball lillsyrra, jag som ju varken är det ena eller det andra. KBK!