Hej Anton!

Det är lördag, slutet på vackraste sommarveckan jag kan komma ihåg. Solen vräker ned. Det är nästan två veckor sen Anton flyttade in, fast fortfarande lite svårt att förstå. Varje dag vecklar han ut sig mer och mer ur sina skrynklor som en fjäril, nu börjar man kunna se hur han ser ut. Han är så lik Dag att jag kan se på honom och tro att vi loopat ett år tillbaka och börjat om.. Sen dyker Dag upp i ögonvrån och så minns man att vi faktiskt har två husdjur nu. (Tre om man räknar katten.) Anton är än så länge en väldigt tyst och stillsam natur som sover nöjt i sin filt tre fjärdedelar av dygnet.

I gengäld har vårt andra solskensbarn lagt sig till med en helt ny förhandlingsteknik - vilt skrikande som bilbromsar ungefär. Nåja. Han har vart vänligheten själv i ett helt år, det kunde knappast vara för evigt. Det är i alla fall bra att han vet vad han vill, och det vet han. (Han vill ha kaka och glass.) Känns mkt knostigt att tänka på att Dag börjar sitt barnjobb (förskola) om bara EN vecka?! Han är fortfarande så liten.. Samtidigt är det uppenbart att det är precis det han behöver, vi är helt enkelt inte tillräckligt roliga för att underhålla dagarna i sträck längre. Nya kompisar och pyssel är nog helt rätt medicin. Men ändå.. Dag på dagis. Jisses.