Somliga dagar

Om jag hade en blogg som folk läste.. som dom där som skriver om sina små butiker eller ekologiska matlagning, så skulle det nog inte bli nåt inlägg idag. Men ingen läser min blogg så därför kan jag skriva precis vad jag vill. Och då gör jag det. Haft en osannolik dag av misär och allt är helt mitt eget fel. Note to self: det är idioti att försöka tvätta fyra maskiner med två små griniga bebisar hemma. De två första maskinerna gick väl an, när kottarna sov, men sen! Vilket zoo! De får så så tråkigt när man är hemma och måste vara inne (för att man tvättar) en hel dag. Och när man sen måste mata den minste, så tycker den större att det blir extra outhärdligt så då formligen illtjuter han så jag tror att min granne löper till skogs, och när han illtjuter kommer minstingen av sig och kan inte äta mer och han som redan är extra extra hungrig. Ni förstår.

Till slut var alla 900 kilo tvätt klar och skulle hämtas (för en halvtimme sen) och då tänker jag att vi måste gå ut, så jag pälsar på alla. Vilket tar mer än tjugo minuter och bebisarna tycker inte det är kul att ha overall och mössa på och vänta och vänta så då skriker de ganska mycket till, men till slut kommer vi i alla fall ner för alla trapporna, ut på gatan, förbi vägarbetet in på gården och in i tvättstugan där jag larvar omkring som en tjock känguru med bebis på magen och samlar tvätt medan stor sitter i vagnen och tjuter för att det är varmt och trist.

Till slut är vi klara och kommer ut på gården igen, med magbebis, sulky och två ikeakassar tvätt och det är då jag märker att vagnen liksom krymper mer och mer när jag rullar den mot porten. Det är för att den är trasig. Den håller just på att vika ihop sig med Skrutten inuti. Det är då jag tar upp mobilen och ringer och stör min hemmajobbande bättre hälft som får komma och rädda hela sin familj. Det blev ingen mer promenad. Men väldigt mycket ren tvätt.

Jag har ingen bild som är tillräckligt ful för att illustrera den här dagen.

Fast sen när vi kom in och Skrutten skrikit sig genom sin middag och skulle gå och lägga sig (och jag på allvar började känna mig helt koko) det var då som jag råkade klämma åt lillbarnet och säga ungefär "Uuwäääh" och då började lillkorven skratta med hela magen och då kändes allt ok igen.