Att bli liten igen - jag o Peter Pan

OK, såhär: Helt plötsligt börjar man om. Man tar tjänstledigt för att resa och studera, som vilken 19åring som helst. Och märkligt är det, att vara tillbaka där jag började för ... 17 år sedan. Skrämmande att tänka på. Men också Härligt! Jag springer på min gamla kursare i korridoren på Humanisthuset, han ser förvirrad ut och undrar eventuellt om tiden går baklänges. Han är doktor i Litteraturvetenskap nu. Det är inte jag. Jag förklarar glatt att jag gått och blivit student igen. Eller "Författare in spe" som han så vackert uttryckte det häromdagen, när jag förklarade vad jag läser för något.

Så. Jag har börjat på Författarskolan och om två veckor pausar vi vår vardag och åker till Kalifornien fram till jul. Det är knappt så jag tror det själv, jag blundar och kisar lite mellan fingrarna. Det är lite läskigt att sätta ord på sånt man vill, som eventuellt är ganska orealistiskt och inte så ordningsamt, men livet är jättekort. Faktiskt.  Och jag har äntligen fått en slags diagnos på en av mina främsta drivkrafter i livet: den ganska fåniga, men ack så träffsäkra förkortningen "fomo" - Fear of missing out. Det förklarar så mycket.

SÅ, i år har jag övervunnit vattkoppor med båda barnen, lärt dem att cykla, satt äldsta barnet i förskoleklass, börjat surfa, tagit tjänstledigt för att skriva en bok (önska mig lycka till det detta?) samtidigt som vi reser bort med familjen och luffar runt. Allt enligt devisen Varför göra en sak i taget när man kan försöka göra Allt samtidigt?! Nu tänker ni att jag har en väl fungerande simultankapacitet. Och det har jag ju inte. Men man har bara ett liv. Så jag tänker att vi ses här, om ni vill veta hur det går? Och det vill ni ju. Massa massa kramar till alla. Och så citerar jag bästa förkortningen jag fått lära mig av bästaste systern. Tur att jag har en sån ung ball lillsyrra, jag som ju varken är det ena eller det andra. KBK!