Kodaikanal är alltså ett mycket litet ställe. Det är ungefär som Skanör eller så. Och precis som Skanör på sommaren invaderas Kodai varje helg av glada turister. Det är lätt att känna igen dem, för de har nästan alla särskilda öronmuffar för att klara den fruktansvärda kylan häruppe (17-25 grader) och så håller de allesammans till nere vid den konstgjorda sjön där de förlustar sig med olika sommarnöjen som trampebåtar och ponnyridning. Allt med ett stadigt grepp om den rosa sockervadden.
Klockan elva på förmiddagen låter de indiska turisterna som en medelstor packad svensk rockfestival, de tjoar och skriker vilt på sin stillsamma färd över böljan. Eller när de passerar i en fullpackad buss på väg hem. Får en sådan konstig känsla i huvudet av att tänka på att de är turisterna och jag.. hemmahörande. Men allting förklaras när man ser på bilder som de här; mannen på bilden tar uppenbarligen sin roll som turist på fullaste allvar för jag har aldrig sett någon se olyckligare ut på ponnyridning.
Om två veckor är det någonslags festival - min assisten säger med stor förtjusning att hela Kodai kommer att översvämmas av folk - så att man knappt kan gå på gatan! Vi två stackars svenskar funderar som bäst på vart vi ska rymma då.
Klockan elva på förmiddagen låter de indiska turisterna som en medelstor packad svensk rockfestival, de tjoar och skriker vilt på sin stillsamma färd över böljan. Eller när de passerar i en fullpackad buss på väg hem. Får en sådan konstig känsla i huvudet av att tänka på att de är turisterna och jag.. hemmahörande. Men allting förklaras när man ser på bilder som de här; mannen på bilden tar uppenbarligen sin roll som turist på fullaste allvar för jag har aldrig sett någon se olyckligare ut på ponnyridning.
Om två veckor är det någonslags festival - min assisten säger med stor förtjusning att hela Kodai kommer att översvämmas av folk - så att man knappt kan gå på gatan! Vi två stackars svenskar funderar som bäst på vart vi ska rymma då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar