Helt overkligt

hur fort livet kaosar ur. Omojligt att forsta. For tva veckor sedan satt vi i vart nya vardagsrum och flamsade med kaffe, medan barnen K rojde loss i vart sovrum och doppade fingrarna i min hudkram. Allting var bra. En vecka senare var hela familjen K forsvunnen och jag utnamnd till forvirrat blinkande headlibrarian, med terminslang kurs i informationsvetenskap pa gymnasiet.

Helt fruktansvart fel att se varldens gladaste kavataste trearing forvandlas till en radd och osaker unge med handen for ogat pa bara nagra dagar. Blir gratfardig bara av att tanka pa det. Sa jag forsoker att lata bli. Klarat av forsta veckan pa nytt jobb som chef, med ett kontor dar folk vandrar in och ut och staller fragor jag inte kan svara pa och ber mig skriva pa papper som jag inte begriper. Jag tanker att det bara ar att bita ihop och le stort. For eller senare klarnar det mesta. Minns att jag inte begrep ett DUGG nar jag borjade mitt forra jobb, och da fanns det ju ingen att fraga heller, sa egentligen ar detta anda enklare.. I jamforelse med fam. Ks utmaningar sa ar det latt som en platt. Att fa vara friska. Det ar det enda som verkligen betyder nagot.

Men anda. Saknar dem valdsamt. Det var inte sahar det skulle bli.