Kalleboll

Nu har vi bott en vecka i skogen. Här är mycket vackert, och det mesta är harmoni, sånär som på överaktiva mygg, som terroriserar valda delar av familjen.

Vi har sett en pyttebit av San Francisco, en dag när luften doftade brasa, och sedan åkte vi hem igen. Fast innan det fick vi äpplepaj av fina C som bor där m familj!

Jag glömde säga att jag spelade fotboll med barna i Glendora. Jag. Spelade. Fotboll.

Eller, försökte iaf. (Alla som känner mig förstår magnituden av detta.) D började med att tilldela sig och sin bror ett mål, och resten av planen var mitt mål.. ska man se det som ett bevis på ens egen förmåga? Jamen dåe.. försvarar jag resten av planen då?
De gick snabbt upp i ledningen, efter ett par minuter var ställningen 11-2 till bröderna. Lite för att inga av mina mål räknades? Knepiga bollparagrafer som bara D förstod sig på. Ok.
När de hade vunnit tre gånger var det halvlek. Då byter man planhalva?
”Nu ska vi spela därborta, sa D och pekade på målet på andra sidan planen.
”Kej.”
Sa vi och larvade över. Det var 30 grader varmt.
”Jag börjar!” Skrek D och satte tillbaka över planen mot det gamla målet. Jag och A stod kvar och såg honom bli mindre och mindre, som en prick mot horisonten. Väl där gjorde han mål i det nu tomma målet, och lyfte segervisst sina små armar i luften. Som ett pip bara, hörs hans lilla röst- ”Ha! Jag lura dig! Det här är ditt mål mamma!!” Jaha.
Minns ni Kalle och Hobbe? De spelade jämt Kalleboll. Ingen vann någonsin, för reglerna ändrades under spelets gång. D är en mästare på att spela boll. Kalleboll.