Learning about blogging

Today we are learning about blogging.

Blåmärken

Barn kan visst heta Kanel. Jag vet en bok om ett barn som heter Kanel och den är jättebra. (Kanel och Kanin heter den.) Dessutom är det unisex - hur praktiskt som helst. Men nej, det blev veto på det. Men ändå.. Nåt måste den heta. Om inte Masarin. (som ju betyder tarmar på arabiska. Veto på det också. ) Hade känts bra med ett namn på våldsverkaren inuti. Hela magen känns som ett blåmärke. Det är antagligen normalt.

Ugliness brings unhappiness

Bara så ni vet.

Glömde

säga hur SJUKT imponerad jag är av den fantastiska M och hennes nya dotter. Vilket otroligt mod och principfasthet att föda barn hemma, i en barnpool i sitt vardagsrum! Tanken svindlar. Ingen bedövning, ingen läkare (även om snäll läkare faktiskt fanns på krypavstånd ifall att), bara snäll barnmorska och naturmediciner.. Och betänk då att en barnbassäng full av rent varmt vatten i Indien innefattar ett 30 tal specialbeställda sådana där stora 3o l gym-vattentankar med dricksvatten, värmda på ett antal gasplattor i köket.. B fick hjälpa till att bära vatten i 45 minuter.

Jag fick gå promenad med hund Iddly, som alls inte kunde förstå varför han var tvungen att hänga med grannens tröttsamma golden retriever, istället för att gå hem till matte när vi var precis utanför hans dörr. (Det slutade med att jag fick bära honom sista biten eftersom han vägrade gå ett steg till bort från sin dörr.) (Tur att Iddly är en sån liten och behändig hund.)

Sen åkte vi hem till snälla Shiraz där jag förlorade ännu mer pengar på poker. Jag borde antagligen inte få vara med. (Vet inte om det är bra eller dåligt att jag fortfarande ser Rupies som låtsaspengar.)

Tigrar

Om fyra veckor åker vi hem. Den där ladan med tigrar känns mer och mer avlägsen.

Var är hemma

Det är tre veckor kvar till Sverige. Den 28e februari flyger vi igen. Det känns lika overkligt att tänka att vi ska flytta härifrån som det gjorde att tänka på Indien för åtta månader sen. Det känns lika komplicerat att flytta hem som det gjorde att flytta hit. När jag vandrade in genom dörrn här för fyra veckor sen så kändes det lika mycket hemma som Malmö.

Att hälsa på i december var mycket mindre märkligt än jag trott, bara att glida in i hemma precis som vanligt. (Kanske för att Jul alltid är ett slags undantagstillstånd i sena tvkvällar och matkoma) Men att flytta tillbaka på riktigt känns overkligt. Trodde inte att vi vant oss så totalt vid utsikten och hundslagsmålen, jag har så svårt att greppa hur två verkligheter som är så diametralt olika kan kännas så självklara, samtidigt.

Och nu ska vi snart packa ihop. Dagarna försvinner fortare än jag hinner räkna och jag har ingen aning om hur allt ska hinna bli färdigt i tid. (Har inte ens hunnit börja på bokcirkelboken..) Kanske är det lika bra. Att fundera över golvfakturor och böcker på Tamil tar effektivt fokus från att jag ska lyckas åstadkomma en bebis när vi kommer hem. Ett faktum som jag gärna bortser ifrån så länge det bara går. Jag tänker att allt det där kommer att ordna sig när vi kommer hem till lägenheten på Spångatan (O lycka att den finns kvar! Takläcka och allt.) Fortfarande otroligt lyckligt lottade som kan återvända dit. Hemma är där du är.

(Igår fick M en dotter i en uppblåsbar pool i sitt vardagsrum. Otroligt skönt att höra att allt gick bra.. men ändå ganska nöjd med att det inte är vad jag har bestämt mig för. Eller .. bestämt och bestämt.. till syvende och sist är det väl bebisen som bestämmer. Hoppas den bestämmer sig för att vänta till Sverige.)

Ännu en livsfarlig dag tillända

Började min morgon med att välta ned badrumsskåpet. Hur eller varför tänker jag inte förtälja (det är min ensak). Bara kände måndagskänslan sippra in medan jag städade upp våra saker och öppnade fönstret eftersom badrummet nu luktade starkt och gott av sönderslagen Rive Gauche. Även olustig känsla av att en inte-så-bra-dag just tagit sin början.

Nu när klockan närmar sig halvsex kan jag med lättnad konstatera att det faktiskt var det sämsta som har hänt idag, det blev inte värre än så. (Det är det här som kallas för att "ropa hej") Bara grämer mig att jag sitter på kontoret fortfarande och letar beanbags på nätet, istället för att leta efter pantern som tydligen är lös på våra vänners compound 10 minuter härifrån. Kanske lika bra å andra sidan, är nu så tjock att jag nog inte fixar att springa ifrån en panter. Men det hade vart nåt att se - en panter!