Det är tre veckor kvar till Sverige. Den 28e februari flyger vi igen. Det känns lika overkligt att tänka att vi ska flytta härifrån som det gjorde att tänka på Indien för åtta månader sen. Det känns lika komplicerat att flytta hem som det gjorde att flytta hit. När jag vandrade in genom dörrn här för fyra veckor sen så kändes det lika mycket hemma som Malmö.
Att hälsa på i december var mycket mindre märkligt än jag trott, bara att glida in i hemma precis som vanligt. (Kanske för att Jul alltid är ett slags undantagstillstånd i sena tvkvällar och matkoma) Men att flytta tillbaka på riktigt känns overkligt. Trodde inte att vi vant oss så totalt vid utsikten och hundslagsmålen, jag har så svårt att greppa hur två verkligheter som är så diametralt olika kan kännas så självklara, samtidigt.
Och nu ska vi snart packa ihop. Dagarna försvinner fortare än jag hinner räkna och jag har ingen aning om hur allt ska hinna bli färdigt i tid. (Har inte ens hunnit börja på bokcirkelboken..) Kanske är det lika bra. Att fundera över golvfakturor och böcker på Tamil tar effektivt fokus från att jag ska lyckas åstadkomma en bebis när vi kommer hem. Ett faktum som jag gärna bortser ifrån så länge det bara går. Jag tänker att allt det där kommer att ordna sig när vi kommer hem till lägenheten på Spångatan (O lycka att den finns kvar! Takläcka och allt.) Fortfarande otroligt lyckligt lottade som kan återvända dit. Hemma är där du är.
(Igår fick M en dotter i en uppblåsbar pool i sitt vardagsrum. Otroligt skönt att höra att allt gick bra.. men ändå ganska nöjd med att det inte är vad jag har bestämt mig för. Eller .. bestämt och bestämt.. till syvende och sist är det väl bebisen som bestämmer. Hoppas den bestämmer sig för att vänta till Sverige.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar