Tyfis

Måndag:

betalar 300 pix för att få Tyfoid i armen. Det är ok, jag var beredd på det. Vad jag inte var beredd på var den stolliga och samtidigt ondsinta svärande läkaren som mötte oss i dörren. Vart ska ni åka? Indien, bra bra. Och hur länge ska ni va borta? ETT ÅR! Nu börjar det likna nåt! Skrek läkaren och gnuggade händer. (Nej jag skojar inte. Han gjorde det. På riktigt.) Med helt ny glöd i ögonen plockar han fram sin vaccinationslista och fortsätter: Då skulle jag rekommendera er.. den här och den här och den här.. och den här... och kryssar i ca 70 % av alla små rutor som finns på lappen. "Har ni Japansk encephalit? Nähä inte det. Man dör. Eller så blir man neurologisk krympling. Fruktansvärd sjukdom." Vi lovade att tänka på saken och gick därifrån med lite darrigare ben.

Idag har jag vart hos tandläkaren. De petar en i munnen med en vass pinne och säger hmm.. jaa.. b2 initialt. Sen kostar det tusen kronor. Jag känner noga efter och konstaterar att jag känner mig frusen. Det är nog tyfis. Det är ev ohälsosamt att åka till Indien. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte tänker ha Japansk encephalit. Det verkar värdelöst.

Woho!

Jag har postat mina körkortspapper! Snart har även jag en giltig identitetshandling!

De senaste dagarna har jag

• ätit mer kakor än vad som borde vara fysiskt möjligt
• funderat flera minuter varje dag på att repetera DDC i Organizing knowledge (en bok jag i princip knappt öppnat)
• funderat på hur mkt ormar det finns i Kodaikanal och vad de heter (har lovat mor och far att aldrig gå ut utan gummistövlar) (so much for fashion)
• kollat på matchen mellan Frankrike och Mexico (varvat med dokumentär om barn med Progeria, en sjukdom som innebär påskyndat åldrande. Jag vet att det är synd om dem, men de såg precis ut som små rymdvarelser och var helt rasande söta)
• insett hur tragiskt det är med vuxna utklädda män med målade ansikten som gråter/alternativt stirrar blankt framför sig. Var väldigt väldigt synd om franska fotbollsfansen som åkt ända till Afrika för att sitta på läktaren i krulliga rödblåvita peruker och se sina hjältar misslyckas
• inte skickat in mina körkortspapper. Kanske jag gör det idag. Kanske inte.

"men här ser ni en som är med om det mesta som skrattar och slåss med polisen och festar, som härjar och hojtar i himmelens sky.."

Ytterligare en lånad rad som bara .. känns rätt. Vad är det man säger? If the shoe fits? Nåja. Inte jätteofta jag slåss med polisen men det andra stämmer på ett ungefär. Försöker samla ihop resterna av mitt trasmätta jag efter avslutningsmiddag med mina fina arbetskompisar. Två veckors omkringsläpande på tio kilo böcker och evinnerliga peppiga bokpratsföreställningar för omväxlande ystra respektive apatiska barn och ungdomar, i kombination med ett extremt matintag och resultatet blir katatoni.

Inuti huvudet trängs föreställningar om flygbiljetter, tyfusvaccin och verksamhetsberättelser. Men det som verkligen bekymrar mig just nu är hur jag ska kunna åka ned och påbörja mitt nya jobb med en modebloggare. Jag är många saker (se rubriken.) men chic är tyvärr inte en av dem. Spelar ingen roll vad jag har på mig, ser ändå ut som en förryckt liten tomte. (I teorin är det hela så enkelt.. man bara liksom letar efter nåt stramt elegant svart.. men efter alla ansträngningar så blir det ändå alltid så att när jag står i butiken så kommer galne hattmakaren och viskar i mitt öra "men den här! Den här stolliga dubbelknäppta uniformen är JUST vad som saknas i din garderob!" Det konstiga är att min garderob är full av just stolliga midjekorta kavajer..) Nåja. Visar på den ungefärliga mentala nivån ikväll.

Förutom sagda middag är denna veckas höjdpunkt ett parti frisbee i parken med oinbjudna barn som hijackade vår frisbee och flinkt döpte om B till Bosse. "Passa MIG Bosse!" På vägen hem lyckades vi förirra oss på Triangelns parkering och fick krypa under avspärrningar och lyfta över cyklar bara för att inse att vi av misstag lyckats bryta oss in på citytunnelns byggnadsplats, och således upprepa allt för att bryta oss ut igen.

Det var tisdag. Dagen därpå sköts tre personer inom loppet av tre timmar, ca. 200 m från vårt hem. Känns jeteknostigt att lämna den här stan.

Kattlåda

Några ord

om en stulen titel.. Den sköna formuleringen "Resa med lätt bagage" har jag lånat av min favoritförfattare. Det slog mig när samtidigt som titeln dök upp att jag faktiskt har en absolut favorit, fastän jag alltid slingrar mig fegt när jag får frågan. Som bibliotekarie får man frågan om ens favoritförfattare. Ofta. Och då tittar jag alltid ut genom fönstret och säger svävande att det finns så många.. det går ju inte att svara på.

Men egentligen tycker jag allra mest om Tove Jansson. Alla kategorier. Hon var ett geni. Ingen har ett mer självklart språk, intressantare karaktärer eller vackrare syn på världen. Vad många inte vet är att hon skrev ett antal fantastiska romaner för vuxna barn, som tyvärr drunknat i den japanska floden av urtvättade glosögda mumintroll. Har du läst din Tove Jansson? Gör det. Du kommer inte att bli besviken.

(Fast jag kanske blir stämd. Jag bara lånar lite. Ett tag.)

Idag åkte alla våra saker till Indien. Det börjar sjunka in nu. Femton minuter efter att lådorna gett sig av får jag syn på de första kvarglömda. I trappen ligger mina arabiskaböcker kvar och jag plockar upp dem och tittar lamt på dem en stund. Jag har en månad på mig att hitta nya saker som skulle ha legat i lådorna.

Det gör inget. Jag har byggt in Spotify i min dator och hittat Emil Jensen. Nu kan Emil följa med till Indien och jag kan sjunga med på fulskånska i mitt kök som vanligt. Hurra!

Jag glömde nästan säga att "Resa med lätt bagage" är Tove Janssons kanske bästa novellsamling.

Köpt nya stövlar

Till Lisa: Förkylding och lådor

Varsågod Lisa - din alldeles egna blogg om att flytta till Indien! Men faktiskt så är den ju mer min. Den är till Lisa och andra som bett mig (tjatat) att berätta om hur det gick till när jag skulle flytta till Indien. (Jo jag vet. Det finns redan en Anna som gjort allt det där.. flyttat till Indien.. bloggat om det..) Men det här är min historia. Till Lisa och de andra.

Vi har ägnat torsdag och fredag åt att packa de viktigaste delarna av vårt liv - allt det där vi bara inte klarar oss utan - i tio flyttlådor, för att vara utan dem i två månader. Bye bye Bs ps3 och Annas brödform. Det går ganska bra tills jag inser att jag måste packa ned presskannan och att jag sedan inte kommer att få något kaffe på två månader. Jag har bara den. Angst.

På ett förvirrat Ikeabesök inköps en ny + lite annat som vi inte tänkt köpa. Det är där de kommer åt en. Infernaliska jäklar. Ger oss iväg för att köpa pasta och kommer hem med ett antal kilo nötter. Man ska inte handla när man är hungrig. Fredagen har vart relativt lugn. Lycklig när jag springer på superfina extrapris gummistövlar i ett skyltfönster på Södergatan. Hurra! Går förtjust omkring i mina nya stövlar hemma tills fötterna hotar att börja koka. Lägger snällt ned dem i kartongen igen. Det är alla de här sakerna som gör att jag verkar så lugn när alla säger "Jag förstår inte hur ni vågar?" - jag ska flytta .. ska bara.. köpa nya gummistövlar och packa våra flyttlådor, vaccinera mig, börja pensionsspara växa upp och skärpa mig först. Kommer nog inte att koppla förrän vi sitter på planet. Så. Nu vann bitterheten över förnuftet igen. Det är alldeles för fint väder för att sitta inne en sån här kväll. Även om man är dunderförkyld. Jag går på promenad i allafall. Hejhej