Kalleboll

Nu har vi bott en vecka i skogen. Här är mycket vackert, och det mesta är harmoni, sånär som på överaktiva mygg, som terroriserar valda delar av familjen.

Vi har sett en pyttebit av San Francisco, en dag när luften doftade brasa, och sedan åkte vi hem igen. Fast innan det fick vi äpplepaj av fina C som bor där m familj!

Jag glömde säga att jag spelade fotboll med barna i Glendora. Jag. Spelade. Fotboll.

Eller, försökte iaf. (Alla som känner mig förstår magnituden av detta.) D började med att tilldela sig och sin bror ett mål, och resten av planen var mitt mål.. ska man se det som ett bevis på ens egen förmåga? Jamen dåe.. försvarar jag resten av planen då?
De gick snabbt upp i ledningen, efter ett par minuter var ställningen 11-2 till bröderna. Lite för att inga av mina mål räknades? Knepiga bollparagrafer som bara D förstod sig på. Ok.
När de hade vunnit tre gånger var det halvlek. Då byter man planhalva?
”Nu ska vi spela därborta, sa D och pekade på målet på andra sidan planen.
”Kej.”
Sa vi och larvade över. Det var 30 grader varmt.
”Jag börjar!” Skrek D och satte tillbaka över planen mot det gamla målet. Jag och A stod kvar och såg honom bli mindre och mindre, som en prick mot horisonten. Väl där gjorde han mål i det nu tomma målet, och lyfte segervisst sina små armar i luften. Som ett pip bara, hörs hans lilla röst- ”Ha! Jag lura dig! Det här är ditt mål mamma!!” Jaha.
Minns ni Kalle och Hobbe? De spelade jämt Kalleboll. Ingen vann någonsin, för reglerna ändrades under spelets gång. D är en mästare på att spela boll. Kalleboll.

Från Venice till Felton på två veckor

Vi landade i Venice för två veckor sedan, för jetlagens skull. När någon rullar ur sängen kl tre på natten och kräver morgon, flingor och tecknat så är det bäst att vara så långt ifrån alla man känner som möjligt. Ergo - hotell. Familjen gick upp vid tretiden och åt flingor och kollade tecknat, jag sov. Detta gjorde vi i fyra dagar. (Vi åt även tacos, badade i havet och lekte lekplats.)
    På torsdagen fick jag surflektioner i fölse av min familj. Har jag sagt att jag har Världens bästa familj? Bliss. Solen sken, vattnet var varmt, ingen sand i ögat. Det haglade inte ens! Surf är annorlunda i Kalifornien än i Varberg. På fredagsmorgonen såg jag en säl. Jag älskar Venice..
    När vi lärt oss sova ordentligt åkte vi till släkten norr om Los Angeles. En veckas kalasande nonstop, de vet verkligen hur man gör. Massor massor av god mat och ännu mer god mat.
     Sen gav vi oss norrut. Vi försökte verkligen köra highway one, men det gick inte. Naturen, gepjäsen* (D:s tolkning) och roadworks, allt var emot oss. Hur vi än gjorde blev vi omdirigerade. Till slut resignerade vi inför ödet och åkte motorväg. Nu är vi här, mitt i ett pepparkakshus i skogen. Idag har vi druckit hipsterkaffe, aktat oss för att ramla i bäcken, och A blev nästan uppäten av en glad rottweiler.
    Jag skulle också kunna prata om olika filformat, PC vs iPad, och inlämningsuppgifter med tidsskillnad. Men det vill jag inte, så jag visar lite bilder istället. Cue pausmusik...


*Gps

Kings of Procrastination

En av dessa väskor ska fyllas med lego*. Det är upp till er att gissa vilken. Hur mycket lego behöver man egentligen för två och en halv månad? Det här kunde vi ha gjort för länge sen. Vi har vetat rätt länge att vi skulle åka imorgon, 25e september. Men som en klok människa förklarade för mig nyss, så spelar det ingen större roll. Det blir ändå likadant, total förvirring, och jag som bär saker i mina händer från rum till rum och muttrar för mig själv.

Nå. Nu är klockan massor, och väskorna fyllda med saker. Vad för saker blir en överraskning. Det blir sällan exakt det man tror. Egentligen ville jag fylla dem med kursböcker, men jag misstänker att den enda som vore nöjd med det vore jag.. så det blir lite annat. Solkräm och badleksaker. Tror jag. Håll tummarna för mig. Imorgon åker vi!

Vi ses i Los Angeles om allt går som det ska,

Bose!

Anna mfl.

*Svaret är alla väskorna.

To do

Idag har jag:

Dammsugit
Rensat vattenlåset i badrummet
Diskat
Läst om att skriva i Skriv på! av Elizabeth George
Inte skrivit
Rensat stuprännorna runt huset
Lagat en oätlig middag.


Jag skulle säga att jag är halvnöjd med hur dagen artade sig, och djupt missnöjd med treveckorsförkylningen som hela familjen passar runt.

Jobbar aktivt med att acceptera att massor av sakerna som står på viktiga To do listan innan vi åker inte kommer att bli gjorda. Fyra dagar kvar.

Att bli liten igen - jag o Peter Pan

OK, såhär: Helt plötsligt börjar man om. Man tar tjänstledigt för att resa och studera, som vilken 19åring som helst. Och märkligt är det, att vara tillbaka där jag började för ... 17 år sedan. Skrämmande att tänka på. Men också Härligt! Jag springer på min gamla kursare i korridoren på Humanisthuset, han ser förvirrad ut och undrar eventuellt om tiden går baklänges. Han är doktor i Litteraturvetenskap nu. Det är inte jag. Jag förklarar glatt att jag gått och blivit student igen. Eller "Författare in spe" som han så vackert uttryckte det häromdagen, när jag förklarade vad jag läser för något.

Så. Jag har börjat på Författarskolan och om två veckor pausar vi vår vardag och åker till Kalifornien fram till jul. Det är knappt så jag tror det själv, jag blundar och kisar lite mellan fingrarna. Det är lite läskigt att sätta ord på sånt man vill, som eventuellt är ganska orealistiskt och inte så ordningsamt, men livet är jättekort. Faktiskt.  Och jag har äntligen fått en slags diagnos på en av mina främsta drivkrafter i livet: den ganska fåniga, men ack så träffsäkra förkortningen "fomo" - Fear of missing out. Det förklarar så mycket.

SÅ, i år har jag övervunnit vattkoppor med båda barnen, lärt dem att cykla, satt äldsta barnet i förskoleklass, börjat surfa, tagit tjänstledigt för att skriva en bok (önska mig lycka till det detta?) samtidigt som vi reser bort med familjen och luffar runt. Allt enligt devisen Varför göra en sak i taget när man kan försöka göra Allt samtidigt?! Nu tänker ni att jag har en väl fungerande simultankapacitet. Och det har jag ju inte. Men man har bara ett liv. Så jag tänker att vi ses här, om ni vill veta hur det går? Och det vill ni ju. Massa massa kramar till alla. Och så citerar jag bästa förkortningen jag fått lära mig av bästaste systern. Tur att jag har en sån ung ball lillsyrra, jag som ju varken är det ena eller det andra. KBK!

Hejdå Lägenheten

Den totala overklighetskänslan (och fladdrande magångesten) när man långsamt börjar fatta att man har sålt sitt hem? Vi har sålt vår Ögonsten! Nej, inte Anton, Lägenheten! Det känns.. skönt. Och lite hemskt. Helst hade jag velat packa alla prylar och låsa dörren efter mig när jag går. Jag minns att jag sa att någon skulle få bända loss mig från dörrposten för att få mig att flytta. (Jag ska inte ljuga, det kan fortfarande bli så..)  EN månad kvar med min älskling. (Tur att jag får ta med mig B och barna..)

Hejdå Lägenheten!

Det stora Sömnkriget

Bild på Sömnterroristen. Då. När den fortfarande sov. Sweet yesteryear..

Har inte skrivit något här sen i vintras. Kanske för att det inte fanns något att skriva. Allt blev för svårt och sorgligt för att prata om. Men nu.. tänkte jag. Nu kommer Våren. Nu blir det solsken och glass i parken och jag har slutat amma och bebis har slutat vakna tre fyra gånger varje natt och undra vad fan som hände med det där ammandet.. NU.. tänkte jag. Nu packar vi ned fula ziplock-behåar i stora väskan och slänger ned i källaren. (Väskan står för övrigt fortfarande mitt på mitt sovrumsgolv och varje gång jag tänker att den är full och ska bäras ned i källaren så kommer någon i helkroppspyjamas och packar ur den igen.)

Och det var då det Stora Sömnkriget utbröt. Det var nog två veckor sen Stor upptäckte att han blitt så stor att han kunde klättra ut ur spjälsängen. Och då måste man ju göra det. För att man kan. Så plötsligt en natt vaknar jag av att det står en mkt liten nattapa med stora svarta nattögon och stirrar på mig. Helt tyst, med filt i handen. När jag vaknat kröp han opp i min säng och kravlade omkring på mig tills jag bar tillbaka honom igen, då somnade han om. Det var del ett. Och då monterade vi ned sidan på hans spjälsäng, så att han inte skulle slå sig när han klättrade. Det måste man göra, det står i böckerna. Och det var då det Verkligen tog hus i helsike.

Från att ha läst saga och sjungit gonattsången och släckt lampan har vi nu gått till att läsa saga, sjunga sång, släcka lampan, stänga dörren, tända lampan, öppna dörren, gå ut i hallen, gå tillbaka, släcka lampa, sjunga sång, stänga dörren, tända lampa, öppna dörren, gå ut i hallen.. ja, ni förstår. Tills jag sätter mig som fångvaktarMårran nedanför hans säng tills han somnar. Vilket plötsligt tar två timmar istället för tio minuter som tidigare. Wot?

Nåja. Allt väl. Men SEN. Det är SEN det verkligt roliga börjar. När han vaknar igen halvfyra. Och går upp och ställer sig nedanför min säng igen.

Jag har gjort allt från att bära tillbaka honom till hans säng fem gånger på raken, till att försöka ligga still och djupandas medan någon petar en i näsan. I två timmar. Jag tänker att om allt bara är tillräckligt tråkigt och tyst så somnar den väl om? Men nej. Jag har sovit på madrassen nedanför hans säng i två nätter, tänkte vänta ut honom tills han somnade men han låg bara och suckade och stirrade ut i mörkret I två timmar. Vad försiggår i huvudet på en tvååring som ligger och suckar och stirrar ut i mörkret i timtal? Är det deklarationen hans som spökar? Olycklig dagiskärlek? Spleen? Fattar ingenting. Har försökt fråga men den svarar bara något osammanhängande om "Sova säng?"

Först tänkte jag att det kanske inte gjorde något. Att han säkert skulle tröttna och somna om i min säng om jag gick och lade mig i hans rum. Vaknade halvannan timme senare av att han var i badrummet i full färd med att bygga ihop pottan med badbaljan. Så nu har vi uppnått terrorbalans med Dag i sängen och mig nedanför på madrassen, som monstret under sängen. En tvååring som går upp halvfyra på morgonen är inte så kul att umgås med frampå dagen, nämligen. Får helt enkelt ge upp alla städambitioner, duschar och annat onödigt som jag gör när mina barn sover och bli fångvaktare på heltid. Ifall ni undrar vad jag har för mig.