Jul

Har landat i snön efter tre veckors indiskt kringflackande. Så rasande kallt här är! Sitter hemma och tittar ut på allt det vykortsvita. Så fint det är ändå. :) (Kan jag ju kosta på mig att tycka eftersom jag vet att det varar i exakt två veckor..) Ser framemot två veckors koncentrerat ätande och konstant häng med sällsynta familjemedlemmar.. till och med mirakulöst fått hem storebror från insnöat Heathrow! Vad är det om inte ett sant julmirakel så säg?

Även om återkomsten inte vart oblandat positiv.. Konstaterade med sorg i hjärtat att de stängt min barndoms kiosk (Kjollan.) och öppnat en sportaffär? Och så har de stängt Systemet och öppnat ett .. gym?! Storebror muttrar sammanbitet om kulturskymning, och jag kan inte annat än hålla med. Det går utför med näset. Därför stannar jag inne från blåsten och isen idag. Det är Robert Broberg på tv. Jag fattar ingenting. Men jag tar det som det kommer och njuter av overksamheten och enorma mängder God mat. Jag älskar julen.

På resa

Vi har nu genomlevt första semesterveckan. Den har varit händelserik. Vi har åkt bil massor med timmar, badat i havet, kört taxi i Cochin, ätit fisk, letat efter service till projektorn, hittat servicestället, sagt Hejdå till Benn, åkt flygplan, shoppat kurta m guld till B, provat turban, besökt Gandhis ashram i Ahmedabad, tittat på Gandhis glasögon, åkt mer bil, tittat på svartvita apor i Rajasthan, checkat in på vår svit i Bikaner Palace, tittat på Maharajan Bikaners son som spelade tennis (inte så bra, han var gammal och tjock.) bevistat rehearsal dinner, åkt tillbaka till Gujarat och ätit middag på tjusig restaurant med danserskor och dockteater. Imorgon är det hennatatuering.

Cause Im leeeaving.. on an airplane

Så. Ändrade planer i sista minuten. Efter en hel veckas hällregn blev vi desperata och panikplanerade flykt till sol i Cochin, gammal hamnstad med portugisiskt påbrå. Från och med imorron är vi på resande fot från Cochin, via Ahmedabad, Goa, Köpenhamn. Vi ses hemma runt den 20e. Fridens.

Nästan där

Vägen är öppen igen. Jag har skrivit nästan alla omdömen (efter tre påminnelser till studenterna att lämna in sina avslutande uppgifter.) och det luktar clementiner på kontoret. Det känns nästan lite juligt fast det är november. Särskilt den stressade uppsynen hos alla lärare som vill rymma härifrån känns väldigt mkt jullov. Bara en och en halv dag kvar.

I kväll bevistar vi vårt första Thanksgivingfirande någonsin - precis som på tv! Ser fram emot detta med spänning. Ska även göra mitt bästa för att dela med mig av fruktkalkon-upplevelsen från jullunchen igår. Ni kommer att bli förbluffade över vad man kan åstadkomma av en pumpa.

Vi kommer inte ner.

De har stängt gathen?! (Gath = serpentinvägen som leder upp på berget) Hällregnet som B efterlyst hela hösten (har vart mkt klagomål på att det aldrig kom någon "riktig" monsun) är här, det vräker ner ett par timmar varje kväll, och nu är alltså vägen så pass bortregnad och ofarbar att de stängt den. Det känns lite jobbigt. Tänker på S som kommer och hälsar på på söndag. Och alla semestertrötta lärare och andra som räknar timmarna tills de ska få dra härifrån.. Och så tänker jag lite på mig själv, på flyget till Chennai - Ahmedabad -Goa - Doha - Hemma som jag väldigt väldigt gärna vill hinna med. Är det inte askmoln över Island så är det stängda lerpölar till vägar. (Neeeeeejjj) Tänk om den är stängd jätteläänge? Jag vill ju hem.

Jag gjorde det II

Jag beställde golvet.

Trröööööttt

Jag är så sjukt trött. Helt overkligt. Jag erkänner att jag aldrig vart nån morgonmänniska men det här börjar bli löjligt. Tog mig ca. två timmar imorse att få hjärnan tillräckligt urgrusad för att ens kunna börja kommunikation med mina ben och övertalningsprocessen inledas. Total koma liksom. Tror att det nu är superofficiellt att jag och B väntar på en indienbebis och jag hävdar att det är en starkt bidragande faktor till det hjälplösa tillståndet.

Nej, vi tyckte alltså inte att det räckte med en utomlandsflytt och nytt jobb, utan att det skulle va lite kul med en ny familjemedlem också. Nu när vi var tvungna att lämna kisen hemma. Vad är det man säger? Stå ditt kast? Jo. Jag vet det. Och det gör jag ju. Och det ska bli sjukt fint att träffa Masarin nångång i april men tills dess.. så får jag väl börja med kaffe intravenöst eller nåt.

Som att. Vi får inte ens riktigt kaffe på jobbet. Undrade över den lustiga smaken ända tills Maura vänligt förklarade att det alls inte är kaffe i behållaren, utan cikoria (visst är det sånt som man drack i brist på bättre under andra världskrigets ransonering?). Och det beror alls inte på att det inte finns något kaffe att tillgå - vi bor granne med ett helt berg av underbara kaffeodlingar där de frambringar fantastiskt kaffe - utan helt enkelt för att personalen inte gillar riktigt kaffe utan vill ha sin cikoria med mjölk varje morgon. (Wot?!)

Nåja. Som sagt. Fyra dagar kvar till massa veckors semester med äventyr, sovmorgnar (åtminstone några stycken) riktigt kaffe och korv. Massor med korv ska jag äta när jag kommer hem. Chorizo. Mmmmmmm...

Dear Followers

På bilden syns jag, Will, en del av vårt vardagsrum och Iddly, hela Kodais filmstjärnehund. Det är nu 8 arbetsdagar kvar till jullovet. (Julbanketten firar vi på lördag, helgen innan Thanksgiving, vilket amerikanerna tycker är förtjusande roligt.) Jag längtar, för det blir tyngre och tyngre att ta sig ur sängen för varje morgon som går. Det känns i hela kroppen att min sommarsemester brann inne. Bara.. avsluta kursen, sätta betyg, planera nästa termin - för båda skolorna, beställa alla böcker, ordna upp databasstrul och lite annat smått och gott innan vi får lov att rymma.

Golvet till biblioteket är äntligen beställt (tror jag?!) efter sju huvudvärkar och åtta besvikelser och jag hoppas verkligen att det hinner komma i tid. Gör det det inte så tvår jag mina händer.

Som sagt.. semester. Känns rätt overkligt att det redan gått en termin. Tänker mkt på sol och hav.. och pepparkakor. Pepparkakor ska jag få när Stina hälsar på om en liten vecka! Det ser jag framemot. :)

Ps. Jag älskar att min blogg har followers. Har alltid velat ha followers.. Jag uppmuntrar ALLA som läser här att bli mina followers! Kram till alla

Jag gjorde det.

Jag vägrade flytta.

Idag ar jag inte snall.

Dogfight utanfor huset till femtiden imorse. Inte sovit overhuvudtaget. Jag vet att det inte overhuvudtaget ar ok eller pk att inte gilla hundar men jag gor faktiskt inte det. Jag hatar hundar.

Ps.

Semester om tva veckor. :D

Gott nytt ar

Om jag begripit det ratt sa fungerar Diwali lite som nyar for hinduer (jag har antagligen fel.) de branner smallare (kl tidigt pa morgonen) och fyrverkerier och borjar om liksom. Vi tillbringade var forsta Diwali pa skolgarden m pizza och tokglada elever som hade disco med pinnar. De dansar runt runt och slar pinnarna mot varandra i takt med musiken. Ser livsfarligt ut, men de lyckades ta sig igenom kvallen utan nagra storre personskador. (B och storebror hade sina egna teorier om pinnarna. Att de ar till for att pojkar och flickor ska halla sig pa pinnlangdsavstand t.ex.) Skolan brande av ett maffigt, annu farligare fyrverkeri pa tennisplanen. Annu en gang bevisar indier sin totala brist pa sjalvbevarelsedrift nar de slantrar fram och borjar peta i oavbranda fyrverkerilador.. som sen valter och skjuter av raketer sidledes sa att alla tvingas kasta sig at alla hall och kanter.

Efter denna handelserika kvall gick vi upp okristligt tidigt och akte till Madurai for att fortsatta firandet. Jag bevisade en gang for alla att jag kan sova VAR SOM HELST, jaa, aven i en indisk taxi pa vag nerfor slingriga bergsvagar. Somnigt framme i Madurai vid tio for att antligen fa se det fantastiska Meenakshi tempel. Med ett kort avbrott for att lana dothis till B och bror som hade regelvidriga shorts pa sig. Vi fick handelsevis lana gratis i en vanlig souvenirshop mot att vi bara tittade lite pa affaren nar vi kom tillbaka..

Sa. Antligen inne i den fiskogda Meenakshis (alltsa att hon var fiskogd betyder tydligen att hon var mkt mkt vacker. Trots att hon hade tre brost.) fargsprakande tempel, barfota, tillsammans med en ooverskadlig mangd barfota indier som kommit for att tacka Meenakshi for allt - om jag forstatt det ratt ar hon aven valstandets gudinna. En speciell kansla att tassa omkring barfota i det enorma templet med duvorna, hinduerna och alla statyer (som av nagon anledning var nerbaddade med kokshanddukar?). Vi hittade till och med en stor trott elefant i ett horn. Trakigt nog sag den mkt mkt gammal och luttrad ut, dar den stod och poserade med turisterna. Mina tankar gick osokt till den stackars animerade heroinist elefanten Jimmy (i den norska filmen som jag aldrig lyckas se fardigt.)

Efter templet och souvenirerna (jo, sjalvklart blev vi tvungna att handla i den vanliga affaren) gav vi oss ivag till vart hotell, som visade sig ligga for sig sjalvt i en park med pafaglar (!) en bit upp fran staden. Tillbringade en fantastiskt skon eftermiddag med poolbad, pafaglar och middag med fyrverkerier langs HELA horisonten innan vi akte hem till Kodai nasta dag. Diwali ar helt ok faktiskt.

Vi maste flytta.

Sa ar det. Sa fort man tror att man fatt lite ordning pa varlden, lart sig hur man bemastrar eldtunnan (var kamin ar ett avsagat oljefat.) och hittar i tradgarden nar det ar kolsvart - da ar det dags att rora om i grytan. Nar B och jag forflyttade oss till Spangatan sade jag att jag aldrig mer tankte flytta. Jag vill minnas att jag uttryckte det som att den som ville forsoka flytta pa mig skulle fa banda loss mig fran dorrkarmen. Och nu ska vi alltsa flytta. I flytten, sa att saga. Tji fick jag.

Skolan ska gora om vart hus till dorm for barnen. Sitter och funderar pa hur man bast satter sig pa tvaren sa mkt sa man slipper. Eller atminstone forhalar sa mkt som det bara gar. Tips?

Äntligen upplyst.

Idag är en stor dag. Har äntligen funnit någon som kan förklara verkligheten på ett sätt som jag förstår. Känns fint att jag varje dag kan surfa in och få lite rätsida på tillvaron och den politiska djungeln. Det är mycket att hålla reda på nu förtiden. Särskilt när man befinner sig i landsflykt. Tack J för din vägledning. Nu vet jag i alla fall vems fel allting är.
http://vemsfel.wordpress.com/

Word.

Morgondagen ska agnas at att forbereda en 70 minuters lektion i Word for 9e och 11e klassare. Arma stackare. Vi kommer alla att ledas ihjal. Hur gor man nat kul av ordbehandling? Kanske dockteater.. Na. Jag vet faktiskt inte. Det kanns jobbigt. Om man inte ens tycker att det ar intressant sjalv, hur ska man da lyckas uppamma nan slags entusiasm? De flesta kan ju redan det har (dock inte alla.) Bla.

Men min morgondag kommer anda att vara filmad i rosa motljus for B kommer antligen hem och gor en ande pa tva veckors ofrivillig isolering.

(Jo, det finns faktiskt andra manniskor har, men jag kanner inte dem sa bra sa att jag kan gnalla okontrollerat.) Nu ar allt bara en enda vantan.

Arg ironi

Har en dalig dag. Kanner det i hela kroppen, minsta lilla strul och pulsen okar direkt. Tror jag skramde skiten ur nagra elever som vasnades utanfor mitt kontor.. jag bara tittade pa dem lange, och de reste sig tyst och gick? Thomas brukar behova saga till 19 ggr ungefar. Har tydligen aven onda ogat idag. Ska vinnlagga mig om att ta det mkt mkt lugnt.

Det roliga ar att igar, nar jag var glad och snall och hade lust att skriva sa kunde jag inte. Min dator (nylagad av supersnalla IT-Ben) ar pa nat satt forpassad tillbaka till 70talet och kan inte hantera komplicerade saker som bloggande, eller facebook for den delen. Eller Skype. Numer kan man kolla sin mail. Och andras bloggar. Det ar det roligaste av allt, jag har inga problem med att komma at andras bloggar, bara min egen. Riktigt kanner hur otacksam och elak jag ar. Jag ska vara glad att jag har nagon dator alls!

Master of my universe.

Har idag egenhandigt besegrat tva fem centimeters balgetingar som bestamt sig for att flytta in. Efter den bravaden var jag sa trott att jag fick ga och lagga mig en stund. (De var verkligen fullstandigt javla enorma.) Eftersom jag impregnerat storre delen av huset med supergift mot insekter, insag jag sedan att jag skulle bli tvungen att flytta (Insektsmedel i Indien ar inte att leka med och jag ar inte jattemycket storre an balgetingarna.) Sa nu bor jag pa kontoret. Atminstone ett tag. Kampar med att installera Skype pa datorn (47% fardigt, ca 9 minuter kvar) och att inte ata hela skalen kakor som Thomas sa omtanksamt kom barande pa sa fort jag visade mig.

Kande mig lite dum nar jag antligen lamnade huset och insag att jag missat en dag ute i solen. A andra sidan vagrar jag svensk-angest-ut-och-lek-i-det-fina-vadret. Ooorkar inte. Ville ju hellre lasa min bok. Nej, inte den svara indiska bokcirkelboken Sunlight on a broken column. Jag regredierar och laser Michael Ende hogt for mig sjalv. Den oandliga historien ar fortfarande kanske den basta boken. (Ja jag vet att jag innan sa att det var Tove J, men jag forbehaller mig ratten att andra mig. Alltid. Och andra mig tillbaka igen. Det ar bara galningar som envetet haller fast vid sina principer till varje pris. Sa de sa.)

Ska snart slacka ned och ga pa sondagmiddag hos M och alla hennes katter och hundar. Det ser jag framemot. God sondag pa er.

Jingle bells

De spelar Jingle bells pa campus. De borjade i september. Den spelas lite overallt, lite nar som helst och jag har langsamt borjat forsta att det faktiskt inte har nagonting med jul att gora. De verkar mer tycka att det ar en harlig peppig lat liksom. Som Titaniclaten eller vilken medryckande danga som helst. Icke desto mindre ar det forvirrande och omojligt for mig att inte associera till trangsel och angestsvett i vinterjacka och fulla butiker.

Sitter pa mitt skona kontor och roar mig med tredubbla reklamutskick fran olika forlag. Alla adresserade till Mr Anna K.. Har sjalv borjat signera mina mail m Ms bara for att markera. Vet inte varfor detta ar sa barnsligt viktigt for mig - bara provocerad av att en Headlibrarian maste antas vara en "Sir".

Far jobba hardare pa att vanja mig, eller bara tycka att allt som ar annorlunda ar lustigt och uppfriskande. Som nar de klipper en biofilm i smabitar for att inte visa nagra brost, svarord eller allmant trakiga bitar - extremt vald gar naturligtvis bra (skit i om man inte begriper varfor scenen med det gralande paret slutar i en middagskonversation med en trebarnsfamilj). De har iaf paus i mitten sa att man kan ga och kopa popcorn. (Fast pausen ar bara tva minuter lang, sa alla som gar och koper popcorn missar sen 10 min av filmen. Det gor inget, man begriper ingenting av den anda.) Hadanefter blir det hemmabio. Och tevespel. Massor m tevespel. Fast popcornen var goda.

Vagen till Kodai

Prominent Indieninvanare

Ar sa sa fortjust i upplagget med trappan. Vad ska man med statyer till om man inte kan hanga saker pa dom?

Igar

var jag ledsen. Idag ar jag ARG.

LEDSEN

Vaknar en mandag i september och kan inte tro vad jag laser. Hur kunde det bli sa fel? Vill bara grina nar jag laser resultaten av vad Svenska folket kommit fram till. Vilka ar de har manniskorna? Vad vill de?? Vad tror de att de ska uppna genom att rosta in dessa lismande ormar i riksdagen? Ska SD ge dem tillbaka vad de forlorat (deras jobb, kvinnor eller var det deras bidrag? Har sett flera hatiska inlagg pa natet dar folk klagar over att de inte far nagra bidrag - for att allt gar till invandrare?!) Forstar ingenting. Trodde inte vi hade det i oss. Inte pa riktigt.

Nar jag laser saker som de suttit och stavat ihop (de flesta skribenter som propagerar for SD skriver samre svenska an vilken nyinflyttad somalier som helst - ibland forstar jag bokstavligen inte vad de forsoker saga) kan jag bara konstatera att det ror sig om att aterta nagot som de tror sig ha forlorat, var far de sin statistik ifran? Direkt transkribering:

"om man besoker ett svenskt fangelse sa e 90% inget riktiga svenskar"

eller

"Varfor ska vi SVENSKAR skammas for var kultur o land,va! De som kommer hit ar mycket mer nationalister on vi ar, varfor tycker Ni att deras kultur o land ar mera vard an var....de verkar som deras kultur ar varsta grejen o var kultur har iom dem slutat excistera....kottbullar ar inte svenskt...bla..bla...vi ar inte svenskar...de gar ju inte ihop...om vi inte ar svenskar, da ar ju dem inte heller svenskar...eller...deras land o kultur ar inte deras heller for de ar ju ocksa som ALLA PA VAR JORD, KOMNA FRAN AFRIKA...om du nu ar vetenskapligt palast Herr Chefredaktor........VI AR ALLA LIKA; sa ingen rasism eller kultur ska existera!!!!!"

Vad ska allt detta missriktade forvirrade hat och ilska leda till? Vad ar det de vill? Ser man sig om i Europa dar liknande missnojespartier far roja - ser man tillika missriktad politisk idioti som forbud mot niqab eller bortrostade minareter... Detta ar de bortglomda radda mobbarnas parti, en sammanslutning for dem som inte blev nagot efter skolan. Det manifesteras nu i mobbing pa nationell niva. Jag har ont i magen och vill inte aka hem. Ar detta landet som vart barn ska vaxa upp i? Vart barn ar inte svenskt enligt dessa manniskor. Enligt er ar mitt barn en styggelse. Jag vill inte bo med er. Ert Sverige ar inte mitt.

Den globala familjen

som lillasyster noterade igar ar vi nu fem familjemedlemmar i fem olika lander. Sex om man raknar med B som ar i Jordanien. Fattar inte hur vi lyckats. Saknar alla, men har kakor i byraladan pa jobbet. Det far man ha om man ar sjalv i fjarran land pa sin folsedag. Nu blev det ju en fin folsedag anda, fantastiska Maura stallde till med svensk folsedagsmiddag (Janssons frestelse med makrill och blabarsbullar? Anyone? Faktiskt godare an det later. ;) ) och deras hund Iddly kom och gav mig ett nerdragglat ben. Den ultimata vanskapsbetygelsen!

Tillbringat tva dagar med att satta forvirrade medelbetyg pa elever som jag haft i tre veckor. Kampar med knostiga bokstavsbetyg i procentsatser och idiotiska datasystem att fylla i. Upptacker dessutom att jag skrivit dumma upprepningsfel i ppt:en samtidigt som jag star och undervisar och att jag sager annu konstigare saker eftersom min akademiska engelska slutar fungera kl 3 pa eftermiddagen. Det ar da Askungen borde ga hem istallet for att sta och svamla obegripligheter at allt mer skeptiska studenter. Det ar svart att vara larare.

Kan iaf gladjas at mote med varldens mest ambitiosa bokcirkel Kodai booklovers ikvall. Massa god mat och hogtravande diskussioner. Nu laser vi Adigas The white tiger, helt ryslig bok om ondskefull mordisk entreprenor. Jag gillar den. Men har inte last ut den. Betyg"+%@$* sabbade hela veckoplaneringen. Bestammer mig for ensamlunch pa cafe m boken.

Bangalores lyckligaste turister

Måndag

Regn i Kodai. Längtar tillbaka ner i värmen och sammetsmörkret i Bangalore. Slutet på en avgrundslång dag som startade vid sju på den ledbrutna nattbussen och fortsatte med zombiesvajande heldag på jobbet. Misstänker att jag var onödigt kärv mot tjugo över tre studenterna.. Nåja. De behöver lära sig att livet är orättvist. Eller att bibliotekarier är det. Eller både och. Snart tacksamt sjunka in i medvetslösheten. Med tanke allmäntillståndet borde det ta ca. 8 sekunder.

Känns lite konstigt att vara ensam hemma i Indien. Hemma hemma finns alltid folk på andra sidan telefonen. Det gör det väl här med, men det är lite motigare att ringa dem. (T.ex. är jag helt osams med vår oregelbundet fungerande telefon.. ) Hoppas på vackrare väder längre fram. Tills dess lever jag gärna på minnet av Bangalore - värme, grönska, stillhet (Joo, miljonstaden Bangalore är på fullaste allvar Tystare än Kodai - hur totalt obegripligt detta än är. Det säger en del om den genomsnittliga ljudnivån här.) och mat.. massor med fantastisk mat i överflöd. Vi åt hummer. Bara för att vi kunde. För att det fanns. Från mitt bussfönster på vägen hem såg jag hur vansinnigt mycket av staden vi inte hunnit se. Gläder mig åt att återvända mycket snart. Verkligen på tiden att få se lite mer av Indien. Nästa på min önskelista är Mysore.. Men nu ska jag sova med min stora hemlis,

Godnatt

Nattbussen

Ikvall ska jag aka nattbussen till Bangalore. Och jag ska ata notter pa bussen. I Bangalore ar det varmt. Det ser jag framemot.

September

Fattar inte att det ar september.. Vet inte vart dagarna tar vagen.

Skolmat

Gnällblåggen

Det är för mycket gnäll på den här blåggen. Upptäckte när jag scrollade igenom för nån dag sen att det vart jämmer och elände för hela slanten ett tag nu. (på Melonia Melonia doftar blommor och himlen är blå..) Det ska vi ändra på! Faktum är att det inte alls är synd om mig. Egentligen. Är (förhållandevis) frisk och kry och livet är fullt av oändliga möjligheter. Denna söndag har vi förutom pannkakor även bokat vår sedvanliga julsemester. Den här gången går den från sol till slask - vi kommer hem hem hem!

Men först ska vi röja bröllop i Ahmedabad, sen bada fötterna i havet i Goa SEN åka hem till julen. Ser otroligt mkt framemot detta. Alltihop. Ska bli så fint att kolla på Kalle hos mamma. Och hon har lovat köpa kräftor till mig, som jag ska äta när jag kommer hem. Julkräftor! Ha!
Eeeexcellent! Är otroligt nöjd med all vår planering. Nästa helg är det shopping i Bangalore. Eller rättare sagt, de andra ska shoppa. Jag ska ÄTA. Jag blundar och håller tummarna för skaldjur och flottiga hamburgare.

Det finns inga kraftor i Indien.

Snalla sluta plaga mig med era uppdateringar om festliga skivor. :(

Helt overkligt

hur fort livet kaosar ur. Omojligt att forsta. For tva veckor sedan satt vi i vart nya vardagsrum och flamsade med kaffe, medan barnen K rojde loss i vart sovrum och doppade fingrarna i min hudkram. Allting var bra. En vecka senare var hela familjen K forsvunnen och jag utnamnd till forvirrat blinkande headlibrarian, med terminslang kurs i informationsvetenskap pa gymnasiet.

Helt fruktansvart fel att se varldens gladaste kavataste trearing forvandlas till en radd och osaker unge med handen for ogat pa bara nagra dagar. Blir gratfardig bara av att tanka pa det. Sa jag forsoker att lata bli. Klarat av forsta veckan pa nytt jobb som chef, med ett kontor dar folk vandrar in och ut och staller fragor jag inte kan svara pa och ber mig skriva pa papper som jag inte begriper. Jag tanker att det bara ar att bita ihop och le stort. For eller senare klarnar det mesta. Minns att jag inte begrep ett DUGG nar jag borjade mitt forra jobb, och da fanns det ju ingen att fraga heller, sa egentligen ar detta anda enklare.. I jamforelse med fam. Ks utmaningar sa ar det latt som en platt. Att fa vara friska. Det ar det enda som verkligen betyder nagot.

Men anda. Saknar dem valdsamt. Det var inte sahar det skulle bli.

Just vaknat

till efter senaste slängen av matförgiftning. Hittar ett mail från vice principal om staff evaluation som påbörjas i augusti. De ska tydligen sitta m på mina library classes och utvärdera mig. Det betyder att jag måste uppfinna något riktigt arbete åt eleverna att syssla med.Voj voj.. Känns just nu totalt övermäktigt. Men så är det ju när man inte är så pigg.

Har stora planer för morgondagen, på morgonpromenad runt sjön, besök på ostaffären för att köpa parmesan och matlagning. Känner mig just nu hjärtligt trött på grönsaksguck med koriander och vill bara ha en JÄTTESTOR blodig biff. Helst på Möllan. Så ni vet var ni kommer hitta mig vid vår hemkomst. Alla dagar. Indien är ett fantastiskt ställe för vegos, men för inbitna köttälskare.. not so much.

På pluskontot är vårt nya mysloft med projektor och hemmabygd filmduk - nu jäklar ska här kollas på film! Och sista säsongen av SATC som jag aldrig sett. Även klarat av Independence day i helgen (konkurrerande gatudisco i hela stan. Indien sysslar inte med socialstyrelsens rekommenderade begränsade ljudnivåer. Mer med allsång i megafon från 6 på morgonen och framåt. ) , basat över min första hike. Inte meningen att jag skulle bestämma, skulle bara hänga på som hangaround men så blev det alltså inte. Istället ensamt juridiskt ansvarig för 50 grälsjuka tonåringar. De MÅSTE gå minst två A-hiker per termin, vilket inte gör under för deras attityd. Men det gick bra det med, vi hade alla med oss hem igen. (Lyckades egenhändigt avstyra slagsmål mellan två 14åriga surputtar!) Även om vi med nöd och näppe undvek stort manfall på sista sträckan förbi alla street vendors som säljer snacks.. Och det VAR faktiskt rätt magisk utsikt på en del sträckor.

Fast redan bestämt mig för att endast följa med igen på villkor att jag INTE är ansvarig för gänget. Det är rätt utmattande. Bara detta att konstant skrika åt folk för att få dem att röra på sina förväxta gympaskor. Blir aldrig nån bra gympafröken av mig.

Vad gör man

de dagar man bara vill göra kalsongrycket på varenda fjortonåring man ser?

Turisten

Kodaikanal är alltså ett mycket litet ställe. Det är ungefär som Skanör eller så. Och precis som Skanör på sommaren invaderas Kodai varje helg av glada turister. Det är lätt att känna igen dem, för de har nästan alla särskilda öronmuffar för att klara den fruktansvärda kylan häruppe (17-25 grader) och så håller de allesammans till nere vid den konstgjorda sjön där de förlustar sig med olika sommarnöjen som trampebåtar och ponnyridning. Allt med ett stadigt grepp om den rosa sockervadden.

Klockan elva på förmiddagen låter de indiska turisterna som en medelstor packad svensk rockfestival, de tjoar och skriker vilt på sin stillsamma färd över böljan. Eller när de passerar i en fullpackad buss på väg hem. Får en sådan konstig känsla i huvudet av att tänka på att de är turisterna och jag.. hemmahörande. Men allting förklaras när man ser på bilder som de här; mannen på bilden tar uppenbarligen sin roll som turist på fullaste allvar för jag har aldrig sett någon se olyckligare ut på ponnyridning.

Om två veckor är det någonslags festival - min assisten säger med stor förtjusning att hela Kodai kommer att översvämmas av folk - så att man knappt kan gå på gatan! Vi två stackars svenskar funderar som bäst på vart vi ska rymma då.

Choklad für alle

Hemma i Indien

Apanpapan avancerar: tanker sina tjuvtankar pa vart tak.

Nu ar jag

helt frisk och livsfarlig igen. Jass! Pa lordag ar det dags for ett forsta Indienaventyr - shoppingtrip till Coimbatore for all ny personal. Vi ska aka hela vagen ner till varlden (14 harnalskurvor) och ga pa indiskt mall och shoppa spannande frammande saker som handdukar, durkslag, duschskrapor och spaghetti! Kan inte med ord uttrycka hur mkt jag ser framemot det har. Nej, jag ar inte ironisk. Jag vill jattegarna se hur det ser ut i en indisk galleria. Med tanke pa hur fantastiska bilarna ar sa maste det ju bli helt otroligt.

Ett litet bekymmer ar mitt schema. Fran att ha plastat bocker 80 % av min tid har jag nu schemalagda lektioner med alla elever pa skolan. Det blir 2-5 lektioner per dag som ska fyllas med meningsfullt innehall. Det ar ratt utmattande. Fast ocksa valdigt kul och spannande - riktigt bibblotekariejobb!

Problemet ar att forra bibblisen inte riktigt hade lyst till det dar, sa barnen har mestadels fatt kolla pa film i bibblan, leka lekar och ata kakor.. Ni forstar att det ar sjukt poppis att komma som ny och forklara att samma barn nu forvantas arbeta pa sina lektioner. Utan kakor. Tjoho.. Alla som har tips pa hur man lagger fram det pa ett innovativt och entusiasmerande vis ar hogst valkomna att hojta till. Sag aven till om ni har bra tips pa lekar och skojiga tavlingar. Maste ha nat i rockarmen om det skulle bli strejk eller sa. For film i skolbiblioteket ar namligen uteslutet.

Om bilar

Bilar i Kodai ar inte som bilar pa andra stallen. Trafiken ar som pa alla andra stallen dar folk gor som de vill - folk kor som de vill och tutar glatt hela vagen fram. Det ar som vanligt. Det som inte ar vanligt ar att alla bussar ar malade i knalliga farger och glada monster (tex mintgron med jattesvampar och feer eller illrosa med fjarilar och Ganesha pa.) och nar de backar nojer de sig inte med att pipa lite - alla storre fordon med nagon som helst stolthet har en egen skojig melodi (senast imorse jattestor lastbil som spelade glassbilsskrallig version av "We wish you a merry xmas) eller i varsta fall bara psykotiskt plingande som fulla smafaglar.

Stan ar ocksa full av rejala religiosa jeepar med klammiga uppmaningar klistrade pa vindrutan i stil med JESUS LOVES YOU eller Masha'allah. Och med tanke pa trafiken och sattet alla kor sa kan jag inte sluta tanka pa den storslagna ironin i att det sista man ser mycket val kan tankas bli fronten pa en gigantisk jeep och de brinnande orden PRAISE THE LORD!

Regn

Ligger i sängen och lyssnar på trädgårdsmästaren som hackar loss på buskarna som tagit över vårt tak. (Vi har en smärre regnskog på vårt tak och runt hela vårt hus. Det är väldigt vackert och romantiskt men vi misstänker att det även bidrar till den inte så romantiska kalla och fuktiga atmosfären inomhus. Vi tror att alla blöta löv kapslar in fukten så att det aldrig får torka upp ordentligt.) Återhämtar mig från min första släng indisk magsjuka. Det är inte heller så romantiskt, men jag kan trösta mig med att jag har världens raraste regnställsklädda make som går och hämtar pizza och cola.

Dagarna går i rasande takt. Försöker vänja mig vid apor som leker på taket, morgondusch i vårt utkylda badrum och skenheliga små barn som säger "Goodmorning miss Anna!". (Så fort man tittar bort blir de lika stojiga som aporna på taket. Det är å andra sidan ganska betryggande, det skulle ju vara läskigt om de bara uppförde sig och uppförde sig) Det är verkligen långt till Svedala nu.

Klimatet här är aningen kallare än vi räknade med (särskilt inomhus) men det vägs till stor del upp av den andlösa utsikten- när inte hela Kodai täcks av moln breder landskapet ut sig milsvitt med gröna dimmiga sluttningar som en kaffereklam från slutet av nittiotalet. Vill bara att alla ska sluta prata om hur mycket de badar hela tiden.

Till J: Apanpapan

Knostigt

Sitter i ett mkt vackert tomt bibliotek som nagra assistenter haller pa att moblera om i at mig? Det hela kanns mkt overkligt. (Men inte otrevligt.)

Däremot

finns här tydligen inga ormar.

Waaah Indien!!

Hade massor av planer på att berätta om de sista dagarnas panikpackande.. eller den underbara avskedsfesten med picnic i folkets park med alla fina vänner, sol, vin och en avstyrd eldsvåda på innergården - men helt plötsligt var all tid slut och jag stod i fönstret kl tre på natten och väntade på taxi. Kanske inte helt otippat för dem som känner mig lite. Någongång kanske jag också berättar om vår hjältemodiga och bara lite kriminella smugglarbragd kl halvsex på morgonen (duntäcke + kuddar) från Köpenhamn till Chennai.. Vi skrattar åt faran. Eller nåt. Vi har iaf fortfarande ett duntäcke. (Och det behövs vill jag lova, vårt nya tak läcker som ett såll.)

Framme i Chennai kl tolv på torsdag natt väntade vi på vårt bagage från Köpenhamn. Det kom allra sist, efter två timmar. Hurra!

Resten av resan var smärtfri och på fredagskvällen anlände vi till Kodaikanal i regn. Vår nya bibliotekarievän mötte oss i vårt nya hus (fel hus, vi blev insläppta av vakten i huset bredvid som är för en flerbarnsfamilj, så vi gick storögt omkring och konstaterade att det inte alls var som vi trott, tills fru K dök upp och tog oss ur vår villfarelse.) På väg hem till Fam K blir vi varse att hela skogen nedanför deras hem är befolkad av de ytterst sällsynta (sic!) 1,5 ton tunga och rätt farliga Bison som sitter i regnet som Mårran och glor. Vi tassade tyst och förskrämt förbi. Har sett dem flera gånger sen dess, de är verkligen absurt stora och ganska skrämmande.

Min första vecka av jobb har bestått av växelvis infopackade föreläsningar om IBprogrammet och förvirrade försök att fylla i oändliga mängder blanketter (för huset vi bor i, banken, försäkring, mobiltelefoni etc etc.) (För att få köpa ett kontantkort kräver operatören att få veta allt från kontouppgifter, personuppgifter, och adress till ev favoritfärg.) De gillar papper i Indien. Dessutom vill alla ha ett passfoto. Antagligen så att de kan jaga ned en på gatan ifall man gör nåt fel. Och det bor en apa i en tall utanför vår veranda. Jag tyckte den var väldigt fin ända tills trädgårdsmästaren gick förbi och påpekade att vi ska akta oss för att de stjäl. Banditapa.

Jag tror det var allt. Såhär långt. Idag har vi ordnat bankkonto på indisk bank och ev lite timmar konsultjobb på ITavdelningen till B.

Återkommer bara uppkopplingen fortsätter att fungera.. På återseende.

Tyfis

Måndag:

betalar 300 pix för att få Tyfoid i armen. Det är ok, jag var beredd på det. Vad jag inte var beredd på var den stolliga och samtidigt ondsinta svärande läkaren som mötte oss i dörren. Vart ska ni åka? Indien, bra bra. Och hur länge ska ni va borta? ETT ÅR! Nu börjar det likna nåt! Skrek läkaren och gnuggade händer. (Nej jag skojar inte. Han gjorde det. På riktigt.) Med helt ny glöd i ögonen plockar han fram sin vaccinationslista och fortsätter: Då skulle jag rekommendera er.. den här och den här och den här.. och den här... och kryssar i ca 70 % av alla små rutor som finns på lappen. "Har ni Japansk encephalit? Nähä inte det. Man dör. Eller så blir man neurologisk krympling. Fruktansvärd sjukdom." Vi lovade att tänka på saken och gick därifrån med lite darrigare ben.

Idag har jag vart hos tandläkaren. De petar en i munnen med en vass pinne och säger hmm.. jaa.. b2 initialt. Sen kostar det tusen kronor. Jag känner noga efter och konstaterar att jag känner mig frusen. Det är nog tyfis. Det är ev ohälsosamt att åka till Indien. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte tänker ha Japansk encephalit. Det verkar värdelöst.

Woho!

Jag har postat mina körkortspapper! Snart har även jag en giltig identitetshandling!

De senaste dagarna har jag

• ätit mer kakor än vad som borde vara fysiskt möjligt
• funderat flera minuter varje dag på att repetera DDC i Organizing knowledge (en bok jag i princip knappt öppnat)
• funderat på hur mkt ormar det finns i Kodaikanal och vad de heter (har lovat mor och far att aldrig gå ut utan gummistövlar) (so much for fashion)
• kollat på matchen mellan Frankrike och Mexico (varvat med dokumentär om barn med Progeria, en sjukdom som innebär påskyndat åldrande. Jag vet att det är synd om dem, men de såg precis ut som små rymdvarelser och var helt rasande söta)
• insett hur tragiskt det är med vuxna utklädda män med målade ansikten som gråter/alternativt stirrar blankt framför sig. Var väldigt väldigt synd om franska fotbollsfansen som åkt ända till Afrika för att sitta på läktaren i krulliga rödblåvita peruker och se sina hjältar misslyckas
• inte skickat in mina körkortspapper. Kanske jag gör det idag. Kanske inte.

"men här ser ni en som är med om det mesta som skrattar och slåss med polisen och festar, som härjar och hojtar i himmelens sky.."

Ytterligare en lånad rad som bara .. känns rätt. Vad är det man säger? If the shoe fits? Nåja. Inte jätteofta jag slåss med polisen men det andra stämmer på ett ungefär. Försöker samla ihop resterna av mitt trasmätta jag efter avslutningsmiddag med mina fina arbetskompisar. Två veckors omkringsläpande på tio kilo böcker och evinnerliga peppiga bokpratsföreställningar för omväxlande ystra respektive apatiska barn och ungdomar, i kombination med ett extremt matintag och resultatet blir katatoni.

Inuti huvudet trängs föreställningar om flygbiljetter, tyfusvaccin och verksamhetsberättelser. Men det som verkligen bekymrar mig just nu är hur jag ska kunna åka ned och påbörja mitt nya jobb med en modebloggare. Jag är många saker (se rubriken.) men chic är tyvärr inte en av dem. Spelar ingen roll vad jag har på mig, ser ändå ut som en förryckt liten tomte. (I teorin är det hela så enkelt.. man bara liksom letar efter nåt stramt elegant svart.. men efter alla ansträngningar så blir det ändå alltid så att när jag står i butiken så kommer galne hattmakaren och viskar i mitt öra "men den här! Den här stolliga dubbelknäppta uniformen är JUST vad som saknas i din garderob!" Det konstiga är att min garderob är full av just stolliga midjekorta kavajer..) Nåja. Visar på den ungefärliga mentala nivån ikväll.

Förutom sagda middag är denna veckas höjdpunkt ett parti frisbee i parken med oinbjudna barn som hijackade vår frisbee och flinkt döpte om B till Bosse. "Passa MIG Bosse!" På vägen hem lyckades vi förirra oss på Triangelns parkering och fick krypa under avspärrningar och lyfta över cyklar bara för att inse att vi av misstag lyckats bryta oss in på citytunnelns byggnadsplats, och således upprepa allt för att bryta oss ut igen.

Det var tisdag. Dagen därpå sköts tre personer inom loppet av tre timmar, ca. 200 m från vårt hem. Känns jeteknostigt att lämna den här stan.

Kattlåda

Några ord

om en stulen titel.. Den sköna formuleringen "Resa med lätt bagage" har jag lånat av min favoritförfattare. Det slog mig när samtidigt som titeln dök upp att jag faktiskt har en absolut favorit, fastän jag alltid slingrar mig fegt när jag får frågan. Som bibliotekarie får man frågan om ens favoritförfattare. Ofta. Och då tittar jag alltid ut genom fönstret och säger svävande att det finns så många.. det går ju inte att svara på.

Men egentligen tycker jag allra mest om Tove Jansson. Alla kategorier. Hon var ett geni. Ingen har ett mer självklart språk, intressantare karaktärer eller vackrare syn på världen. Vad många inte vet är att hon skrev ett antal fantastiska romaner för vuxna barn, som tyvärr drunknat i den japanska floden av urtvättade glosögda mumintroll. Har du läst din Tove Jansson? Gör det. Du kommer inte att bli besviken.

(Fast jag kanske blir stämd. Jag bara lånar lite. Ett tag.)

Idag åkte alla våra saker till Indien. Det börjar sjunka in nu. Femton minuter efter att lådorna gett sig av får jag syn på de första kvarglömda. I trappen ligger mina arabiskaböcker kvar och jag plockar upp dem och tittar lamt på dem en stund. Jag har en månad på mig att hitta nya saker som skulle ha legat i lådorna.

Det gör inget. Jag har byggt in Spotify i min dator och hittat Emil Jensen. Nu kan Emil följa med till Indien och jag kan sjunga med på fulskånska i mitt kök som vanligt. Hurra!

Jag glömde nästan säga att "Resa med lätt bagage" är Tove Janssons kanske bästa novellsamling.

Köpt nya stövlar

Till Lisa: Förkylding och lådor

Varsågod Lisa - din alldeles egna blogg om att flytta till Indien! Men faktiskt så är den ju mer min. Den är till Lisa och andra som bett mig (tjatat) att berätta om hur det gick till när jag skulle flytta till Indien. (Jo jag vet. Det finns redan en Anna som gjort allt det där.. flyttat till Indien.. bloggat om det..) Men det här är min historia. Till Lisa och de andra.

Vi har ägnat torsdag och fredag åt att packa de viktigaste delarna av vårt liv - allt det där vi bara inte klarar oss utan - i tio flyttlådor, för att vara utan dem i två månader. Bye bye Bs ps3 och Annas brödform. Det går ganska bra tills jag inser att jag måste packa ned presskannan och att jag sedan inte kommer att få något kaffe på två månader. Jag har bara den. Angst.

På ett förvirrat Ikeabesök inköps en ny + lite annat som vi inte tänkt köpa. Det är där de kommer åt en. Infernaliska jäklar. Ger oss iväg för att köpa pasta och kommer hem med ett antal kilo nötter. Man ska inte handla när man är hungrig. Fredagen har vart relativt lugn. Lycklig när jag springer på superfina extrapris gummistövlar i ett skyltfönster på Södergatan. Hurra! Går förtjust omkring i mina nya stövlar hemma tills fötterna hotar att börja koka. Lägger snällt ned dem i kartongen igen. Det är alla de här sakerna som gör att jag verkar så lugn när alla säger "Jag förstår inte hur ni vågar?" - jag ska flytta .. ska bara.. köpa nya gummistövlar och packa våra flyttlådor, vaccinera mig, börja pensionsspara växa upp och skärpa mig först. Kommer nog inte att koppla förrän vi sitter på planet. Så. Nu vann bitterheten över förnuftet igen. Det är alldeles för fint väder för att sitta inne en sån här kväll. Även om man är dunderförkyld. Jag går på promenad i allafall. Hejhej